alltid. En rad af liknande epidemier af europeiska sjukdomar ha sedan härjat, och särskildt ha lungsjukdomar dödat många. Och af allt att döma äro yaghanindianernas dagar räknade, äfven om utdöendet nu skulle gå något långsammare än förut.
Det är ingen lätt sak att fälla ett verkligt opartiskt omdöme om hvad missionsverksamheten uträttat bland detta folk. De hittills frambragta resultaten ha nog varit tämligen växlande. Den franska Kap Horn-expeditionen talar ej särdeles fördelaktigt därom. Efter att ha yttrat sig mycket berömmande om hvad som uträttats i fråga om deras förhållande till de hvita och efter att ha omtalat, hurusom detta fordom så vilda folk nu flera gånger bidragit att rädda skeppsbrutna sjömän, framhåller man, att civilisationsarbetet i öfrigt på den tiden (1882) synes ha sträckt sig föga utom Ushuaias omgifningar. Och äfven där voro dess verkningar ganska tvifvelaktiga. Någon djupare uppfattning af den religiösa undervisningen kunde ej iakttagas. Det sades väl, att barnamorden, att polygamien minskats, men intetdera hade någonsin varit särdeles vanligt. Och redan vid den tiden, innan regeringsstationen anlades, hade, troligen på grund af det ovanliga, stillasittande lifvet i instängda rum, lungsjukdomar fått stor spridning bland de infödda.
Mycket skarpare yttrar sig den ofvan citerade Mr. Spears. Efter att ha skildrat dessa vildar, sådana de voro innan hvita kommo dit, och framhållit de öfverdrifter, hvartill åtskilliga berättare gjort sig skyldiga i sina skildringar; efter att ha redogjort för missionen och dess verksamhet och efter att ha omtalat sina intryck från ett besök i Ushuaia säger han: »De bildade en stam, mer än 3,000 till antal, benämnda de lägsta och uslaste varelser på jorden, och likväl var deras verk, efter deras ställning, fullkomligt. De kallades vildar, men det behöfdes bland dem ingen domare för att upprätthålla ordning och fred. De kallades hedningar, emedan de icke kände Gud, och likväl sörjde de icke för morgondagen, de vårdade sig om änkorna och de faderlösa barnen, och alla lefde för hvarandra. Starka och friska, med högburen panna kunde de se de hvita inkräktarne i ansiktet, lika väl som de trotsade farorna och döden. — Nu sägas de vara civiliserade. Men af de 3,000 återstå blott några hundra, hvilka bo i usla små träkåkar, bära de aflagda kläderna från sjömän och guldgräfvare och ha uppsnappat några ord från spanska och engelska, medan de alla i sina ansikten bära märken af sjukdom och förfall. I stället för att