Den här sidan har korrekturlästs
148
SJUNDE KAPITLET.

Först går där en någorlunda bekväm väg, men snart måste jag bege mig midt in i skogen. Denna är ytterst tät och hopslingrad, ehuru ej som på de västra öarna och knappast såsom jag skildrat den vid Azopardofloden. Öfver stora sträckor kan den för öfrigt, särskildt så här på vintertiden, vara ganska gles och trafikabel. Värst är det, när man kommer in i snår af taggiga berberisbuskar, ofta 4 till 5 m. höga; dessa hopfiltade massor, där man rifver sönder händer och ansikte, medan man tränger sig fram utan att se någon utväg, kunna stundom föra vandraren till förtviflans brant. Vägen bär till en början uppåt på den åssträckning, som skjuter ut från Martialmassivet, men väl där, märker jag, att jag åter måste ned i dalen, om jag vill öfver till den bergstopp, som är mitt första mål. Så passerar jag Rio Grande-floden, betydligt mera ovärdig detta namn än dess namne, som faller ut i Atlantiska hafvet. Vattnet gick föga öfver knäna, men det var likväl oangenämt nog att gå med bara fötter emellan de simmande isstyckena i den breda, strida floden. Så kommer åter skog, och strax därpå bildar floden ett fall, det betydligaste jag haft tillfälle att se på Eldslandet, där verkliga vattenfall äro sällsynta utom i de små bergbäckarna.

Ofvanför detta fall förändras naturen. Man är uppe i en af dessa dalar, som förut skildrats från Bedbederfloden vid Azopardo: flacka, öppna, torfklädda, sumpiga, här och där med stillastående vatten. Floden delar upp sig i flera smågrenar, som komma från hvar sin fjällkomplex. Jag passerar den östligaste af dem och fortsätter min vandring. Den är ytterst besvärlig öfver den sumpiga marken, som visserligen är litet frusen på ytan men där foten dock för hvarje steg sjunker ned. Men litet fortare än i skogen går det i alla fall, och efter sex timmars vandring står jag vid foten af det fjäll jag vill bestiga.

Men nu började en ny svårighet. Himmeln mulnade, och här och där kring bergstopparna samlade sig dimskyar. Men nu var intet annat att göra än att fortsätta, och framåt gick det, först genom tätt sammanflätad urskog, som småningom blef allt lägre, medan marken blef hårdare frusen och mångenstädes snöbetäckt. Till slut hade man blott alnshöga buskar af Fagus antarctica men med så hårda grenar och så tätt hopflätade, att jag kunde promenera fram ofvanpå dem. Till sist togo äfven dessa slut, och det nakna fjället vidtog. Men detta blef allt brantare, och stenarna och klipphällarna voro täckta af en isgata, som ej blef bättre därigenom, att den doldes af ett förrädiskt