afteckna sig mot en himmel, hvilken oftast bär våra oktoberdagars dystra gråblå färg, allt under det de undra hvad slags människor egentligen kunna bo där. Som »minnen från Punta Arenas» köpa de någon smutsig gräskorg, en klumpig träbåge eller vidunderligt utmålade strutsägg, som företagsamma affärsmän skynda att föra ombord på fartygen, eller — om man har råd och lust därtill — de präktiga guanaco- och strutsmantlar, hvilka utan tvifvel utgöra de vackraste prydnadsartiklar, som utgå härifrån. Om vädret är godt och tiden räcker till, så går nog också en och annan i land. Mången gång har jag vandrat på hamnkajen vid deras landstigning och sett de på en gång undrande och misstänksamma blickar, hvarmed de betrakta personer som de möta, och äfven sett, huru dessa blickar hastigt ila vidare för att söka efter väntade halfnakna indianer eller andra bevis på att man befinner sig vid jordens slut. Så skyndar man vidare för att själf i land köpa några minnen från jordens sydligaste stad och för att i Kosmoshotellet dricka en skål för dess välgång, glad i känslan att man icke själf behöfver lefva sitt lif där, utan om en timme åter får ånga bort mot rikare länder.
För den, som sålunda passerar förbi, kommer Punta Arenas visserligen ej att hägra bland de ljusaste reseminnena. Vida annorlunda är det intryck man får, när man ser denna plats efter tider, tillbragta i ännu långt ödsligare nejder. Sådan såg jag den själf för första gången efter en månad tillbragt dels instängd på en liten trång och smutsig argentinsk krigsångare, dels på resa öfver det norra Eldslandets folktomma vidder, och därför har väl hos mig för alltid denna stad förbundits med ett intryck af välmåga och bekvämlighet, som ej minskats efter senare resor, då jag t. ex. återkommit efter att i flera månader under bar himmel eller i tält ha sofvit med sadeln till hufvudgärd ute på Patagoniens stepper, med fårkött och risgryn såsom enda näring.
I själfva verket är väl det intryck, som Punta Arenas gör, ej så synnerligen olikt det, som man får af hvilken annan småstad som helst vid en tämligen aflägsen kust. En hvitmålad hamnbrygga, som går långt ut i sjön, gör det möjligt för roddbåtar och till och med för små kustångare att lägga till oberoende af tidvattnet. Staden själf är byggd efter det amerikanska quadrasystemet, med gator som korsa hvarandra rätvinkligt. Midt i staden, uppe å den första åssträckningen, har man lämnat två quadras tomma för den i alla sydamerikanska städer nödvändiga
