uppror, brände staden och mördade en stor del af dess befolkning. De blefvo sedan strängt straffade, men man upphörde därefter att ditsända brottslingar i större skala. I samma mån som handeln och trafiken genom sundet tilltagit i betydelse, har också staden vunnit i välmåga, och detta blef än mer fallet, sedan Eldslandets och Sydpatagoniens dittills odugliga marker börjat omvandlas i fårfarmar. I ej obetydlig grad har också upptäckten af guld verkat lifvande på handeln och på tillströmningen af kolonister. Särdeles viktig är stadens sjöfart, och alla de största handelshusen hafva egna båtar, medelst hvilka staden uppehåller sin ställning såsom stapelplats för de omgifvande chilenska och argentinska småhamnarna, och med hvilka äfven en god biförtjänst på några hundra tusen kronor insamlas åt kolonien vid de ej sällsynta tillfällen, då någon oceanångare fastnat på grund i sundet eller dess närhet.
Hamnen, rättare sagdt en öppen redd, erbjuder visserligen föga skydd för ostliga vindar, och stundom är trafiken mellan stranden och fartygen af bruten flera dagar, men i vanliga fall är den dock tillräckligt god.
Otvifvelaktigt skall staden ännu utvecklas betydligt, om än föga förhoppning finnes, att den skall komma så långt, som en och annan drömmer, och blifva för Amerikas sydspets ett nytt Valparaiso eller La Platå. Först och främst kommer ännu i omgifningarna fårskötseln att gå ofantligt framåt. Ännu mera hoppas några emellertid af traktens kolförekomster. Ty om Punta Arenas kunde till billigt pris producera kol, användbart för ångfartyg, så skulle otvifvelaktigt verksamheten i hamnen bli betydligt lifligare, industrien skulle uppblomstra, och det är ganska sannolikt, att grufförekomster, för fattiga att tåla en alltför lång transport, i de kringliggande bergen kunde upptäckas. Redan för 20 år sedan gjorde man ett försök att begagna ett kollager i Punta Arenas' närhet. Man anlade en järnväg dit upp, 8 km. lång, man köpte lokomotiv och anlade magasin, brygga och hamnkaj. Så när man hade lagt ner någon million och skulle börja brytningen, fann man, att kolen voro odugliga för sitt ändamål, och alltsammans fick förfalla. Till och med lokomotivet ligger ännu kvar, öfvervuxet med gräs, förrostadt och sönderfallet. Just nu höll man på med ett försök att återupptaga grufdriften, och om man betänker, huru olika förhållandena äro nu mot då, och vidare kollagrens stora utsträckning, så synes mig all förhoppning vara, att dessa försök kunna krönas af bättre
