proviant och redskap. I veckor eller månader måste man här vänta på en sådan gynnsam dag, då båten åtminstone kunde nalkas ön så nära, att folk och effekter genom den ohyggliga bränningen i korgar kunde hissas upp och ned till klippan.
För öfrigt erbjuda också sandbankarna och tidströmningarna i den östra delen stora svårigheter, som man dock genom hydrografiska arbeten och undersökningar sökt afhjälpa. Väderleken är här jämförelsevis god, och vid det smala sundet kan ett skepp nästan öfverallt finna ankarplats. En kustångare utgår också hvarje vecka från Punta Arenas och tillryggalägger på tre dagar vägen fram och tillbaka till den östra mynningen. Därvarande nybyggen stå alltså i afseende på post och transporter i reguliär förbindelse med den civiliserade världen, och detta är orsaken till att de uppnått en storlek och betydelse såsom ingenstädes eljest i dessa trakter.
Äfven Eldslandets nordkust har sin del af dessa samma fördelar, särskildt genom förbindelsen med Porvenir. Också dessa estancior, Springhill, Gente Grande, Porvenir, gå en stor utveckling till mötes, ehuru en stor svårighet möter däri, att jorden endast innehafves på 20-årigt arrende. En del intryck från dessa platser hafva redan skildrats, hvaremot de stora estanciorna på sundets nordsida, Cabo Negro, Useful Hill, Punta Anegada, där en holk är förankrad för frysning af fårkött, som sedan exporteras till Europa, af mig icke, eller blott flyktigt, besökts. Men innan jag afslutar detta kapitel med dess skildring af Magellansländernas mest centrala och bebodda delar, så vilja vi dock bifoga några intryck från min sista resa på Eldslandet, då jag besökte den stora estancian Bahia Inútil (eng. Useless Bay), tillhörig ett chilensk-engelskt bolag. Den är belägen vid den stora hafsviken med samma namn, alltså något på sidan om det egentliga sundet, 8 timmars sjöväg från Punta Arenas.
Efter återkomsten från den patagoniska expeditionen i januari 1897 (skildrad i nästa kapitel) inbjöds jag af guvernören att i hans sällskap göra en resa öfver till Eldslandet, och då han i sista ögonblicket blef hindrad att medfölja, så beredde han mig likväl tillfälle att utföra resan till Bahia Inútil. Vägen är den vanliga förbi Porvenir och Kap Bouqueron, där man svänger in i den vidsträckta hafsvik, som fatt sitt ofvannämnda namn, »Onyttiga viken», just därför att den på grund af sin storlek ej gör den minsta nytta såsom skydd emot vinden. I en flack vik bakom en låg liten sandudde lade vi till och gingo i land. Här
