Jag fick sedermera närmare reda på huru saken förhöll sig. Den argentinska regeringen hade på ett konsortium under ledning af en herr Grünbein öfverlåtit koncessionen på omkring 10,000 kv.-km. land i det sydligaste Patagonien, och det var denna koncession, som det belgiska syndikatet nu helt eller delvis skulle öfvertaga. Men då de nämnda terrängerna lågo spridda här och där utefter floderna på en ofantlig sträcka och för öfrigt till stor del ännu ej voro utsedda utan kunde utväljas hvar som helst i ännu ej upptagna områden, så kunde min forskningsfärd anordnas så godt som fullständigt fritt, helst då det äfven gällde studiet af flera andra geografiska frågor, såsom möjligheten att finna en förbindelse med hamn vid Stilla oceanen o. s. v.
I början af november 1896 återkom jag till Punta Arenas, beredd att så snart som möjligt börja den nya expeditionen. Här möttes jag af bolagets ombud, don Lorenzo de Bray, sedan lång tid bosatt i Punta Arenas och väl bekant med kolonisterna i omgifningarna. Han hade fått anmodan att åtfölja mig på färden och i öfrigt på allt sätt biträda mig vid anordningarna för densamma.
Det var visserligen ännu tidigt på våren, men det var ingen tid att förlora. Det gällde att skaffa hästar och folk samt förråd för en tur, som möjligen kunde komma att räcka tre månader. Hästar förhyrdes i små »tropas» — hjordar — från flera håll. Bland personalen gällde det först att fä en riktigt duglig »vaqueano» eller vägvisare. Ty ehuru de områden vi skulle besöka till stor del icke voro kartlagda, så hade de dock, åtminstone till största delen, i motsats till Eldslandet sedan lång tid tillbaka blifvit besökta af kringflyttande struts- och lejonjägare, typiska gauchos, som för öfrigt skaffade sig en god extra vinst på byteshandel med indianerna, hvilka i olikhet mot eldsländarne vanligen äro fredligt sinnade, och för resten alltid hoppades att till sist vinna en förmögenhet på upptäckten af en guldgrufva. Äfven om man ute på slätten och till och med i skogstrakterna skulle kunna reda sig lika godt utan vägvisare, så är förhållandet annorlunda vid de talrika stora floderna, som särskildt på våren kunna passeras blott på några få ställen.
Mot en aflöning af 100 chilenska pesos (133 kr.) i månaden lyckades vi engagera den troligen skickligaste af alla vaqueanos inom dessa trakter. Angel Brunei, en äkta pampasgaucho, som i vanliga fall förtjänade sitt uppehälle med den ingalunda bekväma
