stund, insvepta i våra kappor och nedhukade på marken, söka skydd bakom våra djur.
Lyckligtvis blef det snart något bättre, och vi kunde fortsätta vår färd. Uppe i en backe träffade vi på ett sällskap oxdrifvare, som med de här använda tunga, tvåhjuliga kärrorna ombestyrde en transport från staden till någon estancia i trakten. De hade gjort upp en eld och sutto kring sin matékopp, och vi bjödo oss naturligtvis in till dem. Man måste vänja sig vid denna något bittra, kärfva dryck, och riktigt aptitligt förefaller det ej till en början att suga upp den genom samma, ej alltid särdeles rena, laget rundt gående metallrör. Drycken tillagas blott genom att upprepade gånger slå kokhett vatten i en kopp, till hälften fylld med torra stjälkar och blad af matéväxten. Men en upplifvande inverkan har den, och sällan har den smakat mig så väl som just nu, när jag trött och frusen satt här ute på den patagoniska stäppen.
Himmeln klarnade litet upp, och vägen blef bättre, när vi nalkades den innersta delen af den märkvärdiga hafsviken Cabeza del Mar. Vår packhäst, som vi dittills blott med besvär drifvit framför oss, satte af i galopp utefter den jämna vägen, och vi voro ej sena att följa den. Där inne vid viken ligger ett hotell, det största och bästa på hela den patagoniska landsbygden. Vi befinna oss vid en viktig knutpunkt på den stora hufvudvägen mellan Punta Arenas och Gallegos. Här åto vi vår middag, medan hästarna bundna fingo hvila ut. Däraf ha de dock icke mycken glädje: det skulle t. ex. aldrig falla någon in att ge dessa stackars djur, som fått trafva och galoppera 6—7 timmar, en smula mat, medan deras ryttare hvila sig.
Vi hade ännu långt kvar, omkring 3 svenska mil, när vi åter satte oss till häst. Blåsten var ej så våldsam, men vägen var så mycket sämre; vi aflägsnade oss nu från kusten och den stora hufvudvägen, och kommo in i ett småkuperadt land, ungefär likt det norra Eldslandet, med talrika små bäckar, som nu voro uppsvällda till verkliga kärr. Det värsta var, att packhästen var alldeles uttröttad. Omväxlande måste den ene af oss draga honom — och därtill fordrades i sanning goda krafter — och den andre rida efter och piska på honom. Blott långsamt kommo vi framåt, och allt emellanåt fingo vi göra stora omvägar kring något ställe, som var omöjligt att passera. Där borta hade ett får fastnat i ett kärr och skulle snart vara dödt: jag steg af och hjälpte det på det torra, och det sprang bräkande sin väg.
