man måste stanna för att bringa dem i ordning; under tiden passa de andra djuren på att lägga sig ned, och så kommer också deras last i olag, och det är ett ändlöst sisyfusarbete, innan alla på en gång äro så färdiga, att det kan gå vidare framåt.
Marschen varar vanligen 5—7 timmar, men man skulle bli mindre trött af att på samma tid galoppera lika många mil än af att sålunda fördas framåt i ett sakta »trippande» — ett mellanting mellan skridt och traf — af brutet endast af en och annan galopp till flyglarna för att återföra till hufvudskaran ett motspänstigt djur, som söker skilja sig från de andra.
De första dagarna föra oss öfver en ödslig högplatå, ytterst ofruktbar och nästan obebyggd. Den 23 november kommo vi ned i Gallegos Chicos' mera grönskande dalgång och stannade där vid ett nybygge, något söder om gränsen till Argentina. De se anspråkslösa ut de nybyggen, man här inne i Patagonien finner, i jämförelse med de stora eldsländska, men så äro de ej heller grundade af kapitalstarka bolag utan af privatpersoner, som börja i smått och den första tiden måste nöja sig att tillsammans med sina arbetare bebo en låg jordkoja och använda de första årens ofta tvifvelaktiga inkomster på förbättringar, innan de lyckas förvärfva en förmögenhet. Hela detta område är för öfrigt bebodt blott sedan tre eller fyra år tillbaka.
Med den hjärtlighet, som man i dessa trakter alltid finner, hälsades vi välkomna. Den vägsträcka vi nästa dag hade att tillryggalägga bar åter öfver den nakna högplatån, och så våldsam var på morgonen den aldrig hvilande stormen, att vi ej vågade utsätta lastdjuren för denna passage. I stället gjorde vi en utflykt till ett litet närbeläget nybygge af högst märklig art. Señor Valdivieso var en gång en ståtlig chilensk kavalleriofficer af högättad familj men blef såsom deltagare i den stora revolutionen på 1850-talet förvisad till Punta Arenas. Liknande öde har för politiska förbrytelser träffat många andra i Sydamerika, men benådningen kommer vanligtvis snart. Men Valdivieso fann snart behag i det fria lifvet på den oändliga steppen, hvars ende herre då och länge därefter patagoniern var. Han slog sig tillsammans med en indianstam, deltog i dess jakter och ströftåg och gifte sig omsider med en patagonflicka. En brorson till Valdivieso var för några år sedan guvernör i Punta Arenas, och då lär man stundom ha sett den gamle gubben med sin blandning af indian- och skogslöparetyp komma inridande på dess gator.
