där tränger dalen ihop sig vid någon framskjutande basaltvägg. Efter ytterligare ett par timmars ridt kommo vi till en obetydlig liten bäck, och nu började en lång öfverläggning. Ingen af oss hade någon aning om huru den utsedda mötesplatsen såg ut; karta fanns naturligtvis ej, och don Lorenzo antog, att denna bäck borde vara den omtalade Zurdofloden. Jag ansåg det omöjligt, att denna kunde vara så liten, och så beslöto vi att gå vidare. Vinden tjöt hela tiden och piskade oss i ansiktet med upphvirflade sandkorn utan att för ett ögonblick ge oss tid att draga andan. Timmarna gingo, och särskildt Lorenzos häst började visa oroande symtom till trötthet. Ehuru bearbetad med sporrar och piska släpade den sig blott mödosamt framåt, och någon flod syntes ej till. Jag började frukta, att jag misstagit mig, men nu var det för sent att vända: afståndet var för långt för våra hästar, och vi antogo, att vi skulle få tillbringa natten här ute, utan mat och utan ens ett rep att binda djuren med. Vi försökte göra upp en eld på stäppen, för att möjligen få ett svar, ifall lägret befann sig i närheten, men gräset var fuktigt och ville icke brinna. Än en gång begåfvo vi oss i väg, och då vi i skymningen kommo upp på en liten höjd, fingo vi ändtligen där nere i en saftgrön dal, genomfluten af en slingrande å, syn på lägret, så hemtrefligt med de båda tälten och våra femtio brokiga och mångfargade hästar spridda i den vidsträckta dalen. Snart hvilade vi, utsträckta kring lägerelden, vid en god måltid ut från dagens händelser.
Åter går färden framåt. Landskapskaraktären blir här med ett slag helt och hållet förändrad. I stället för den ödsliga, grusiga högplatån breder här ut sig ett vidsträckt lågland, som sträcker sig långt mot väster, ända till den märkvärdiga hafsfjord, Last Hope Inlet eller Yttersta förhoppningens vik,[1] som genomskär Cordillerernas kedja och tränger långt in i det patagoniska låglandet. Jag hade redan förut varit där; den färden skildras i ett annat kapitel. Det första, som möter våra ögon på detta lågland och som vi ej sett, sedan vi lämnade Punta Arenas, är träd. Det är den vanliga arten af löffällande bok, och fastän vi första dagen blott se förkrympta exemplar inkrupna i klyftor nere i dalgångarna, så hälsa vi dem med glädje, både för att de lofva oss ett skydd mot västanvinden och för att de bilda en omväxling mot stäppens eviga enformighet.
- ↑ På spanska Ultima Esperanza.
