Den här sidan har korrekturlästs
182
NIONDE KAPITLET.

Att vi lyckades komma fram, får till stor del tillskrifvas Angels underbara förmåga att finna rätt på den bästa vägen. Jag måste anföra ett exempel bland många på det märkvärdiga lokalsinne en dylik vaqueano äger. En gång sutto vi inne i ett snår utan att se någon utväg: rundt omkring täta, några meter höga buskar, och marken ett enda moras af strömmande rännilar. Lämnande hästarna åt Rafaels vård, gingo Angel och jag till fots ut att rekognoscera. I ett par timmars tid vandrade vi kring i alla möjliga riktningar utan att knappast någonsin få en fri utsikt. Att vi slogo in i den rätta riktningen för återfärden, därpå tviflade jag visserligen ej, men jag hade längesedan uppgifvit hvarje tanke på att i denna terräng med täta snår utan en enda hållpunkt för ögonen finna den plats, där hästarna väntade, utan att anordna ett systematiskt sökande. Till min förundran får jag plötsligt se djuren på knappast 20 stegs afstånd, men nu inträffade det märkliga, att Angel gick förbi dem utan att märka det, och först då vi kommit några steg för långt och jag gjorde honom uppmärksam därpå, blef han varse, hvilket misstag han så nära begått. Men just denna omständighet gjorde i mina ögon saken så märkvärdig: det var således ej i första rummet på grund af en uppöfvad iakttagelseförmåga, som han vid denna långa marsch i invecklade krökningar kom tillbaka till utgångspunkten, ty då skulle han naturligtvis observerat dennas omgifningar allra noggrannast och en gång framkommen aldrig kunnat taga miste, utan det föreföll att vara en ren, oförklarlig instinkt, som förde honom tillbaka dit.

Allt närmare ryckte höjderna i fonden, mot hvilka dalen böjde af, och sent på aftonen redo vi upp på en brant, trädlös ås, som borde gifva oss en god utsikt. Och här afslöjades för oss i ett slag Paynedalens hemlighet. Belyst af den sjunkande kvällssolens sista strålar ligger framför oss i nordväst en ofantlig ismassa, ur hvilken några höga svarta fjällpelare sticka upp. Den stora floden själf, som dock måste ha sitt ursprung i denna ismassa, fortsätter sitt lopp mot väster och försvinner bakom en hög åsrygg i dalens fond.

Det var klart, att vår väg till häst här mött ett oöfverstigligt hinder, men lika klart var, att jag ej kunde underlåta att följa hemligheten till det yttersta och tränga fram så långt, som det stod inom möjlighetens gräns. I nästa daggryning var jag ensam och till fots på väg till glaciären. Jag följde en smal dal, som visade alla spår af att i en sen tid själf ha varit uppfylld af