ismassor. Hällarna voro refflade och blankpolerade, och allt emellanåt funnos djupa, vattenfyllda hålor. Dalsidorna voro branta, ofta lodräta, och ett par passager, där dalens hela bredd intogs af vatten, voro särdeles besvärliga, Sväfvande mellan himmel och jord på en afsats, där det knappt var plats för fötterna, och med en afgrund på ett par hundra meter nedanför mig måste jag fram; aldrig skulle jag ha funnit denna väg, om den ej blifvit utpekad af guanacos, hvilkas vägar, trampade af otaliga generationer, t. o. m. i sådan terräng på nakna klippan beundransvärdt väl framträda. Om också en människa ej alltid
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Vid Dicksonglaciärens fot. |
kan komma fram, där dessa graciösa djur kunna gå, så vet man
åtminstone, att man befinner sig på den bästa vägen i omgifningarna.
Längre fram hade jag att tränga genom tät skog öfver
åtskilliga höjdsträckningar, innan jag efter sex timmars vandring
stod vid glaciärens rand. Det var den underbaraste tafla, jag
någonsin sett. Mellan höga fjällkedjor låg hvit och
glänsande den mäktiga ismassan, högt där uppe utbredd till en
väldig isplatå, ur hvilken en enda nunatak[1] reste sig, ett högt,
- ↑ Nunatak är som bekant det grönländsa namnet på en ur landen uppststickande bergspets.
