svart, spetsigt fjäll, detsamma som vi sett föregående dag och som mina följeslagare med hänsyftning på dessa trakters vackra, svarthalsade svan föreslagit att kalla Cerro del Cisne,[1] Mot norr sköt glaciaren fram en lång tunga, medan den på andra sidan dalen ute i en vidsträckt fjällsjö slutade med en 40 fot hög, dunkelblå vägg. Den främsta delen af isen var sönderdelad med otaliga djupa klyftor och antog de mest fantastiska former. Pärlan i landskapet var den nämnda sjön; den innersta viken var fylld af packis, och ute på dess lugna vattenmassa simmade stora fantastiska isberg som jättelika svanar, medan den höga, snöhöljda bergskedjan från den andra sidan speglade sig i dess vatten.
Men därmed äro icke synpunkterna uttömda för bedömandet af den egendomliga skönheten hos denna tafla. Först måste vi
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Den stora glaciärens utlopp i Dicksonsjön. |
vända oss till fonden i söder, det redan omnämnda Paynefjället,
det märkvärdigaste i hela Sydpatagonien. Berget själft bildar en
hög, spetsig kägla, hvars obestigna och kanske obestigliga spets
höjer sig omkring 1,800 m. öfver hafsytan. Här och där täckes
den af glaciärer, men det underbara är dess omgifning af en krans
af lodräta, breda pelare af många hundra meters höjd. Man kan
ej låta bli att genast tänka på en vulkankägla, omgifven af en
sönderfallen kratervall, men det är ovisst, om den fått sin form
på sådant sätt. Mellanrummet mellan käglan och pelarvallen fylles
af en stor glaciär, som bildar skarp motsats mot fjällets rödaktigt
glänsande bergmassa.
- ↑ Svanfjället.
