TIONDE KAPITLET.
På upptäcktsfärd i Sydpatagonien (forts.).
Nybyggarlif vid civilisationens gräns. Fårskötsel. Guldvaskning. På forskningsfärd i Bagualesfjällen. Nyåret 1897. Guanacon. Jaktlif i Magellans-länderna. Patagonierna. Den patagoniska stäppöknen. Vår återfärd till Punta Arenas och huru vi hade det under tiden.
Julen 1896 tillbragte vi i Mr. Tweedies hus. Det var ett
nybyggarhem likt alla de andra vid kulturområdets gräns. En
låg koja af timmerstockar, med mossa och fårull instoppad i
springorna och en extra beklädnad af mattor å väggens insida
där, hvarest sängarna stodo — se där allt. Huset hade två
rum, ett stort förrådsrum, som tillika var matsal och om nätterna
utgjorde sofrum för betjäningen, och ett inre rum för ägarne
själfva; dessutom fanns en liten utbyggnad såsom kök. Om
vintern blir det visserligen litet kallt där inne, då temperaturen
sjunker till — 15 à 17° C, och kakelugnar finnas naturligtvis
ej, fastän man i dessa trakter åtminstone har godt om ved för
köksspisen. Vi befinna oss dock ännu ej inne i det egentliga
skogsområdet, utan byggnaden ligger fritt utsatt för blåsten,
hvars styrka bäst bevisas däraf, att på den bredvidliggande
magasins- och klippningsbyggnaden taket denna samma vår två
gånger blåst ned.
Mr. Tweedie, som tillsammans med en bror och en kusin ägde och bebodde detta nybygge, var skotte och liksom så många andra af Magellansländernas kolonister en man af mycket god familj, som lockad af det fria, äfventyrliga lifvet kommit hit ut för att på kortaste tid skapa en förmögenhet. Vi hade godt tillfälle, där jag om kvällen låg på min sadel och mina fårskinn på golfvet i sofrummet, att samtala om lif och förhållanden i dessa trakter.
»Jag har i år klippt nära 10,000 får. Till nästa år skall det bli många flera att klippa, åtminstone 15,000. Ännu är här
