skogsområdet och under god vård mogna visserligen hafre och korn, men för ett verkligt åkerbruk synas utsikterna vara mycket små. Härvid gör sig gällande landets märkvärdiga klimat, hvilket man nästan kan glömma bort under en eller annan solvarm sommardag: fastän årets medeltemperatur är ungefär lika med den i södra Sverige, så är dock sommaren kallare än uppe vid den norska ishafskusten, där ju icke heller några sädesslag mogna. Ute på slätten skulle för öfrigt all sädesodling vara omöjlig på grund af vindens våldsamhet. Däremot trifvas potatis och andra rotfrukter under fuktiga år utmärkt väl.
Det är visserligen otvifvelaktigt, att Magellansterritoriet hvarken är eller kan blifva ett sådant Eldorado, som kanske en eller annan sydamerikan, med dessa folks vanliga benägenhet att gå öfver från den ena ytterligheten till en annan, föreställt sig. Den brådstörtade utvecklingen och den starka konkurrensen ha redan framkallat en ekonomisk kris, men det oaktadt kan man ej betvifla, att dessa länder äga en tryggad framtid redan i utvecklingen af de hjälpkällor de nu besitta och att de ännu kunna erbjuda bröd och husrum för många människor. Och lika visst är, att de i många hänseenden lämpa sig för nordiska kolonister och att dessa här skulle bli synnerligen väl mottagna och erhålla de största möjliga förmåner.
Men för skildringen af kolonisternas lefnadsförhållanden ha
vi alldeles kommit bort från vår expedition där uppe i det inre
af Patagonien. Efter att juldagen hafva gjort en intressant
utfärd långs Sarmientosjöns sydsida, bröto vi den 28 december
upp till ny färd. Vår första afsikt var att intränga i
Baguales-kedjan[1] för att studera dess egendomliga natur. Vi passerade
ett litet nybygge, bebodt af en halfindian, och slogo nästa dag
läger vid Bagualesflodens strand. Likasom vid färden till
Dicksonsjön kvarlämnade jag den öfriga expeditionen här och gick
den 30 december vidare, åtföljd endast af Angel och Rafael.
Vi följde floddalen, hvars östra vägg reser sig nära 1,000 m., delvis i lodräta afsatser. Öfverst afslutas den af vildt förklyftade basaltmassor. Ej mindre storartadt är det berg, som ligger framför oss i fonden. I de mörka, tornhöga basaltmassorna uppe på den grönskande sluttningen tror man sig skåda
- ↑ Namnet Baguales betyder »vilda hästar» och härledes af de hjordar af dylika djur, som ännu ofta anträffas här.
