förlängas till en nedhängande, grof, ullig ragg. Den lefver mestadels i hjordar af ytterst växlande storlek, och endast de gamla hanarna gå ensamma för sig.
Såsom jag redan förut nämnt, begagnar nästan ingen af dessa trakters invånare några skjutvapen, och guanacon liksom öfriga djur jagas mestadels till häst med särskildt därtill afsedda hundar. De fullvuxna djuren hafva emellertid nästan ingen användning, och åtminstone hanarna äro för öfrigt mycket svåra att uppnå.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Guanacos. |
De känna också sin öfverlägsenhet och komma djärft fram på
blott några stegs afstånd från hundarna, som ej förfölja dem
annat än då de drifvas af hunger. Mången gång har jag varit
en hjord så nära, att man skulle kunnat nå de närmaste djuren
med en lasso.
Köttet på de gamla djuren är mycket segt och torrt. Jag erinrar mig särskildt en gång, huru hundarna satte efter en sådan gammal enstörig guanacohane. som blifvit skadad i ena foten
