gästfrihet. Åtskilliga hvita ha gift sig med indiankvinnor och dela numera deras fria lif. För den bofaste nybyggaren är försöket mera riskabelt på grund af indianernas sed att samla sig hos sin nye anförvant, både syskon och svågrar och kusiner och släktingar i fjärde och femte led, beredda att lefva på hvad denne äger, så länge detsamma räcker till. Men om verklig öfvergång till kulturen blir det emellertid aldrig tal. Såsom kringströfvande nomader, obundna af alla lagar, lefva och dö indianerna, och när den måhända ej synnerligen aflägsna dag kommer, då guanacon aftagit i antal och då allt land, som är användbart till bete för hästhjordarna, blifvit upptaget af nybyggare, är också patagoniernas sista timme slagen.
Från lägerplatsen vid Bagualesälfven gick vår färd tillbaka men icke rakt mot söder utan i en stor båge öster ut, nästan ända fram till Atlanterhafvets strand. Jag hade att studera några frågor vid Coyleflodens nedre lopp och ville dessutom begagna tillfället att lära känna den egentliga patagoniska grusstäppen. Denna tillhör de mest ödsliga trakter man kan tänka sig. Marken bildas af ett groft grus, där vinden vanligen bortfört alla finare beståndsdelar, så att blott rundade klapperstenar kvarligga. Vegetationen består af låga, krypande växter, bland hvilka många äga stora och vackra blommor. Våra grönskande gräsmattor finner man blott i en eller annan djup floddal, och landskapets hela färgton är oändligt olika de nordiska blomsterängarnas, liksom man ej heller ett ögonblick förväxlar de aflägsna Cordillerhöjderna, som genom den sandfyllda luften framträda med en egendomlig ljusblå färg, med Nordens tunga fjällmassor. Det är en egendomlig syn att ute på den grågula stäppen se en hvit lagunsjö med promenerande ljusröda flamingos, som när de flyga upp visa sina purpurfärgade fjädrar på vingarnas undersida.
Hvita sjöar tror man sig ofta se, men icke sällan finner man vid framkomsten i stället för det väntade vattnet en snöhvit skorpa af utkristalliseradt salt. Och utom flamingon påträffar man ofta en ännu större och märkvärdigare fågel, nämligen den sydpatagoniska strutsen. Denna, ett märkligt djur med jämförelsevis ringa utbredning, är den minsta af sitt släkte, ehuru den når en höjd af öfver 4 fot, och dess fjädrar äro betydligt mindre värdefulla än de, som fås af dess afrikanska släkting. Den jagas emellertid ifrigt, dels för fällens skull, dels på grund af sitt verkligt välsmakande kött, som bildar den angenämaste
