med vatten och smält fett till en deg, hvaraf tunna kakor bakas. I en stor gryta upphettas det öfriga fettet till kokning, och häri kokas sedan kakorna en och en, tills de blifva färdiga.
Frampå kvällen återkom Mr. Ness, och nu var det slut på våra matbekymmer. — Efter våra försvunna följeslagare hade vi naturligtvis genast frågat och fingo också veta, att de passerat förbi till ett annat nybygge i närheten och därifrån fortsatt till Punta Arenas dagen före vår ankomst.
Vi dröjde öfver en dag för att hvila ut våra hästar och undersöka de i geologiskt hänseende mycket intressanta omgifningarna. Därefter fortsatte vi vår väg och tillryggalade i åtta dryga dagsmarscher afståndet till Punta Arenas. Vårt eget antal var reduceradt till fem, hvilket vållade mesta olägenheten när djuren skulle lastas. De utmagrade hästarna med sina såriga, söndersargade ryggar råkade i ursinne, när remmarna skulle dragas till om de delvis ännu tunga packningarna, och det var stundom en riktig hästtämjarkonst att få det hela i ordning, därvid djuret först måste uttröttas under vilda försök att befria sig från en lasso, som fått slingra sig kring frambenen.
I öfrigt erbjöd den återstående vägen föga af intresse. Gallegosfloden passerades, denna gång med lätthet, i närheten af det ställe, där vi på bortfärden först sett densamma. Därpå gingo vi vidare till Laguna Blanca, en stor, afloppslös insjö med grått, något saltaktigt vatten, och voro redan här inne i den civiliserade världen. Värdshus med whisky och öl ligga utefter vägen, och på sluttningen mot sjön ligga ett par mycket stora estancior, med betydande hjordar af nötkreatur och får. Vid Cabeza del Mar passera vi det stora »hotell», som redan förut omnämnts, och äro därmed ute på Patagoniens »landsväg». Allt tätare ligga utmed vägen byggnader: värdshus, nybyggen, arbetarbostäder och längre fram sågverk, och den 19 januari redo herr Wahlen och jag, efter att hafva lämnat karavanen en dagsmarsch bakom oss, i en ursinnig motvind, som nästan hotade att blåsa oss bort ur sadeln, åter in i Punta Arenas, hvars låga hus och smutsiga gator efter den långa frånvaron föreföllo oss lika ståtliga, som om de tillhört en världsstad i ett af civilisationens centra.
