fram och där indianer lurade bakom träden, beredda att nedskjuta den inträngande hvite. Huru olik denna skildring verkligheten ter sig, framgår af ett föregående kapitel.
Lika okända voro de inre bergstrakterna, dit mycket få hvita någonsin försökt intränga. Ej ens gränskommissionen hade kunnat komma fram denna väg utan hade måst bestämma gränsens longitud på ömse sidor fjällkedjan på astronomisk väg. Den intressantaste iakttagelse, vi i dessa trakter gjorde, var upptäckten af de märkvärdiga, djupa floddalar, nästan utan något fall, som nära hvarandra sönderskära bergskedjan. Äfven af dessa hafva några här ofvan blifvit skildrade.
Jag skall här endast redogöra för tvenne frågor af den utomordentligaste vetenskapliga betydelse, till hvilkas lösning vår expedition efter bästa förmåga sökt bidraga.
Man känner numera, att i en tid så sen, att en geolog nästan vill räkna densamma till nutiden, ofantliga sträckor i norra Europa, långt ned i södra Tyskland och Ryssland, voro betäckta af en sammanhängande inlandsis, lik den, som nu betäcker Grönlands inre. Detsamma var äfven fallet i Nordamerika. Man vet också, att för närvarande is och glaciärer på södra halfklotet ha en långt större utbredning än på det norra, men däraf följer ju ej, att så alltid varit förhållandet. På grund af saknaden af stora landmassor på motsvarande breddgrad i söder äro istidens spår där mycket svårare att iakttaga än i norden, men man har likväl funnit, att glaciärerna på Nya Zeeland en gång haft betydligt större utbredning än i nutiden. Här var det emellertid blott fråga om en liten ö med mycket höga bergstrakter, och det var därför alltid en möjlighet, att isens framryckande berott ej af någon allmän klimatförsämring utan af någon lokal, tillfällig orsak, t. ex. af en ökning i nederbörden eller dylikt. Visserligen trodde man sig ha iakttagit samma sak äfven i Magellansländerna, men äfven där härrörde alla säkra iakttagelser från bergstrakterna, medan åsikterna voro i hög grad delade om huruvida isen nått ut på slättlandet eller ej.
Redan den första utflykt vi från Páramo gjorde var tillräcklig för att häfva alla tvifvel i detta hänseende. Vi hafva sett, huru landet i dessa trakter slutar mot oceanen med en lodrät vägg af 30, 50 ända till 70 m. höjd. I denna vägg har man det utmärktaste tillfälle att studera landets inre byggnad, och det var lätt att konstatera, att hela höjdsträckningen här består af den moränlera, som isen vid sitt framryckande fört med sig,
