glömd i öfver 200 år, till dess William Smith på en resa till Valparaiso med briggen Williams i början af år 1819 å nyo upptäckte denna ögrupp. Och nu återupprepades en i de geografiska upptäckernas historia ofta gjord erfarenhet. Efter Cooks upptäckter inom det antarktiska området syntes allt hopp att därifrån erhålla praktiska förmåner vara ute: »Dessa trakter kunna ej ha det minsta intresse för människorna, förrän Patagonien och Eldslandet bli lika bebodda och civiliserade som Skottland och Sverige.» Men sedan Smith upptäckt, att stränderna af dessa öar voro fulla af dyrbara sälar, blef ställningen med ett slag en annan. I massor strömmade hvalfångare och säljägare till, och ensamt under åren 1821 och 1822 hemfördes från dessa små öar enligt Weddell omkring 320,000 sälskinn, värderade till 5 à 6 dollars stycket. Men naturligtvis varade denna oförnuftiga jakt icke länge. Så fort en säl nådde stranden, dödades den, och i följd häraf voro djuren inom få år nästan utrotade, då naturligtvis äfven ungarna, beröfvade sina mödrar, inom kort voro döda.
Genom sådana rikedomar vändes emellertid världens uppmärksamhet på dessa trakter, och många och viktiga geografiska upplysningar bragtes därifrån af hemvändande fångstmän. Den viktigaste bland dessa resor äro den, som gjordes af den nyssnämnde Weddell, förut anställd i den engelska flottan. Hans resa år 1823 är i själfva verket en af de främsta polarfärder, som utan rent upptäckarsyfte i någon tid blifvit utförd. Efter att ha kartlagt och noga genomsökt omgifningarna af Syd-Orkney-öanra, i hvilkas närhet hafvet var täckt af massor af drifis och isberg, så att han till och med på 61° 30' s. bredd måste forcera ett mäktigt isband, gick han i början af februari vidare mot söder, ständigt på utkik efter land. Till en början anträffades talrika isberg, många så lastade med jord och stenar, att de till en början misstogos för öar, men ju längre söder ut han kom, dess isfriare blef hafvet, och vid 72° 24' s. b. seglade han, omgifven af hvalar och sjöfågel, i ett haf, där ej ett enda isstycke syntes.
Huru långt han skulle kunnat segla på detta sätt är ej lätt att säga. Men då det var sent på året och intet tecken till land påträffades, där man kunnat hoppas finna några sälar, och då dessutom vinden blef motig, beslöt han den 18 februari att vända. Han hade då uppnått 74° 15', mera än tre breddgrader sydligare, än dittills någon människa kommit, och ännu där voro blott tre små isberg synliga.