TOLFTE KAPITLET.
Från Magellanssundet till Chiles hufvudstad.
Resan till Ultima Esperanza. Kanalindianerna. De antarktiska skogarna. På väg till centrala Chile. Lota. Valparaiso. Järnvägsresan till Santiago. De chilenska högfjällen. Santiago, dess byggnader och allmänna karaktär.
Min första resa till de västra kanalerna anträddes i mars
1896 ombord på ångaren Huemul. Med en viss anstrykning af
sagolik hemlighetsfullhet talade man i Punta Arenas om den
underbara hafsviken Ultima Esperanza, som tvärt genom
Cordillererna tränger långt in i Patagoniens slättland. Nästa år skulle
gränskommissionen arbeta i dessa trakter, och argentinska
regeringen hade sändt dit ett fartyg för förberedande undersökningar.
Fruktande ett försåt, måste chilenerna genast följa exemplet, och
så högpolitisk var affären, att man länge gick och funderade
på om det kunde vara tillbörligt att visa de främmande
resenärerna från Europa hvad som kunde förehafvas. Men intresset
att gagna vetenskapen segrade, och guvernören inbjöd oss att
åtfölja expeditionen, dock med förbehåll att Backhausen, som
ansågs alltför argentinsk, fick stanna hemma.
Så stort blef nu icke resultatet af vår färd. Resan bort gick långsamt, men knappt voro vi framkomna, förrän befälhafvaren med ofantligt öfverskattande af intresset hos de små kartskizzer han sammanställt, beslöt att vända om till Punta Arenas i sådan hast, att föga tillfälle gafs att göra samlingar, och att det ej ens blef tid att afhämta Dusén, som på utresan med några följeslagare kvarlämnats på en obebodd klippö. Men vi hade dock fått se en ytterst intressant trakt, däribland de märkliga Kirke Narrows, som förbinda Ultima Esperanzas vattenbäcken med oceanen. Genom ett sund, föga mer än 100 m. bredt,
