Genom bakgator af låga, smutsiga envåningshus löper tåget in på stationen, belägen i en utkant af den ytterst vidsträckta staden, som är bostad för en fjärdedels million människor. Man kan sätta sig i en spårväg för att komma in till dess centrum, — spårvägarna äro i Chile om möjligt ännu mer utvecklade än i Argentina —, men af några ekonomiska skäl behöfver man ej draga sig för att taga en droska. Dessa äro nämligen mycket billiga, i det priset för den kortaste distansen endast uppgår till 10 cents (13 öre). Visserligen se vagnarna ut därefter, men det säges, att kuskarne ej ens af de infödda gärna se, om man betalar efter taxa, och det kan man egentligen ej undra på. Jag vill här blott i förbigående anmärka, att allt, som i Chile betalas efter taxa eller i afgifter till staten, post, telegraf och järnvägsbiljetter däri inberäknade, är utomordentligt billigt, men att den chilenske arbetaren ej ger någon efter i att af främlingen, när tillfälle gifves, söka utpressa de otroligaste summor.
Vi ha redan sagt, att staden ligger utbredd på en alldeles jämn slätt, men ur denna resa sig några enstaka branta bergskäglor af vulkanisk bergart, och en af dessa, belägen midt inne i staden, är väl det första målet för hvarje resande, som anländer till Santiago. Det är det omkring 100 m. höga Cerro Santa Lucia, som för mycket stora omkostnader, på enskildt initiativ, från att vara en torr klippa omvandlats i en underbar park, betäckt af planteringar och monument. Till minnet af de många praktfulla utsikter, som Sydamerika erbjudit, allt ifrån Rios Corcovado till fjällen vid Ushuaia, sluter sig denna höjd med en af de mest storartade, där man sitter uppe å toppen omgifven af palmer och andra den tropiska naturens barn, af den stora staden och sedan af den vidsträckta slätten, mot norr och söder förtonande utan gräns, i öster och väster afbruten af bergskedjornas branta, gigantiska murar.
Den, som älskar vandringar i högfjällsnatur, har i Chile det yppersta tillfälle att få sin önskan uppfylld. Den järnväg, som uppehåller förbindelsen med Argentina utgår från den förut nämnda stationen Llai-Llai men stannar ännu vid Salt del Soldado, 1,300 m. högt, hvarefter man för att komma öfver själfva fjällryggen måste bestiga mulåsnor — en färd af en hel dag, som för till en höjd af 3,700 meter. Därför kan denna väg ej användas om vintern. Det är meningen att fullborda förbindelsen, men medel ha hittills saknats att utföra den utomordentligt stora och
