Den här sidan har korrekturlästs
234
TRETTONDE KAPITLET.

Vid flera tillfallen har jag i det föregående vidrört förhållandet mellan de båda mäktiga sydstaterna Chile och Argentina, den ena republiken med sina rika men till värdet mycket varierande mineraliska skatter, den andra med omätliga resurser i form af skogar samt boskaps- och åkerbruksland. Mellan båda råder en ständig spänning, och ehuru de besinningsfulla elementen hittills lyckats undvika faran, så har dock sedan ett par årtionden knappast någon månad gått, utan att krigsrykten uppträdt i en eller annan form. Mellan två stater, hvilkas landgräns har en längdutsträckning af mer än 3000 km., saknas icke anledning till gränstvister, och allra mest blir detta fallet, då nästan hela gränslinien löper genom folktomma bergsödemarker, där den sällan eller aldrig fastställes genom urgamla öfverenskommelser.

Det gick ändå an, så länge frågan rörde sig om landets centrala delar, där man dock hade något att stödja sig på. Men i den mån som befolkningen tillväxte, började båda staterna kasta lystna blickar på det dittills herrelösa Patagonien. Med raskt förutseende gjorde Chile ett lyckligt grepp, då det redan år 1843 anlade Punta Arenas såsom en koloni vid en af de gynnsammaste punkterna vid Magellanssundet. Först långt senare började anläggandet af argentinska kolonier i de sydliga delarna, och därmed blef spänningen akut, i det båda staterna gjorde anspråk på hela området.

För att få till stånd en öfverenskommelse begagnade sig Argentina af den svåra ställningen i Chile under kriget mot Perú och Bolivia, och så kom fördraget af 1881 till stånd. Chile fick Magellansområdet söder om 52° s. br.; endast de delar af Eldslandet, som lågo öster om sundet, skulle tillhöra Argentina. Allt det öfriga landet delades mellan staterna, så att Cordillerernas bergskedja här som i norden skulle bilda gränsen, och med litet förutseende och god vilja skulle hela denna gränsfråga en gång för alla kunnat varit skaffad ur världen.

Så skulle dock ej bli fallet. Vare sig det berodde af de handlande personernas okunnighet om förhållandena eller, såsom sannolikare synes vara, man afsiktligt skref ett tvetydigt kontrakt för att undvika alltför långa öfverläggningar — allt nog, såsom fördraget föreligger, är det omöjligt att följa detsamma. »Gränsen mellan Chile och Argentina bildas af de andiska Cordillererna, och linien skall följa dessas högsta toppar, hvilka bilda vattendelaren mellan oceanerna», så säger första artikeln, men