Den här sidan har korrekturlästs
235
CHILE OCH CHILENERNA.

redan vid den tiden borde det varit väl bekant, att det icke är de högsta topparna, som bilda vattendelaren, utan att denna vanligen följer en östligare, betydligt lägre bergssträckning, och att mellan denna och den egentliga Andeskedjan utbreda sig vidsträckta, ofta fruktbara dalar. Det är dessa ofta ganska värdefulla dalar, som först på de allra senaste åren blifvit något bekanta, hvilka för närvarande bilda det viktigaste tvistefröet mellan Chile och Argentina.

Det är svårt att framställa en åsikt om hvem som i denna fråga står rätten närmast. Jag känner ej de nordligare gränstrakterna af egen erfarenhet, men det synes mig, som skulle fördragets bokstafstolkning här vara gynnsammare för chilenerna, då själfva den absoluta höjden synes vara en mindre viktig egenskap än den särskildt framhållna egenskapen att vara vattendelare, så länge blott man håller sig inom de egentliga Cordillererna. Långt mera invecklad blir frågan i de sydligaste delarna af kontinenten, i trakterna innanför Ultima Esperanza, där min verksamhet under den sista sommaren var förlagd. Cordillerernas kedja är här fullständigt afbruten, och vattendelaren följer nästan omärkliga åskullar af patagonisk natur. Man kan fråga sig, om icke fördraget gör bergens egenskap att vara vattendelare viktigare än den absoluta höjden, men å andra sidan sättes som det allra viktigaste villkoret, att gränsen skall följa Cordillererna, hvilket i detta fall skulle betyda, att den borde gå så nära innanför kusten som möjligt.

Så svårtydd som frågan är, synas emellertid endast tre möjligheter föreligga till erhållandet af en tolkning: antingen krig, eller en alldeles ny öfverenskommelse i godo, eller att öfverlämna frågan till en vänskaplig stats skiljedom. Det var för detta sista man beslöt sig på föråret 1896, och glädjen var stor i Chile, som trots sin öfvermakt åtminstone till sjös, städse sökt undvika krig, när ett fördrag blifvit träffadt att lämna de tvistiga frågorna till Englands skiljedom.

Sådan var ställningen, när jag i juni 1896 återkom från Ushuaia till Punta Arenas och för guvernören därstädes, som vid alla tillfallen visat det mest eminenta intresse för våra arbeten, framlade planen att under nästa sommar fortsätta desamma med en expedition söder ut mot de närmast liggande polarländerna. Det var icke blott det vetenskapliga intresset af en sådan resa, som kom honom att med ifver omfatta denna plan; det hade redan mången gång inom Punta Arenas'