chilenska familjeförmögenheterna blifvit »gjorda». Under de goda silfver- och kopparåren för några årtionden sedan var det lif i dessa grufvor, och Chile har för en tid varit världens förnämsta kopparproducerande land; för närvarande äro däremot konjunkturerna på dessa områden ogynnsammare. I hvarje fall behöfver man ej vara mineralog eller grufman för att finna en färd till Chiles gruftrakter vara en af de intressantaste turer i världen.
Chiles egentliga mineralogiska skattkammare utgöres af landets nordligaste provinser, delar af Atacamaöknen. När man talar om en öken, föreställer man sig vanligen vidsträckta sandslätter, men Atacama är ett vildt sönderbrutet bergland, hvars östligaste gränspelare utom Sydamerika i höjd blott öfverträffas af de indisk-tibetanska bergskedjorna. I gränsområdena faller verkligt regn en eller två gånger om året, i de centrala delarna ett par gånger på hvarje århundrade, och den obetydliga dagg, som någon gång förekommer, måste vara nog för den underliga, ytterst sparsamma vegetationen af jättelika kakteer och låga taggiga växter med hornartade eller köttiga blad och blommor i lysande färger, ofta liksom hela växten täckta af tjocka filthår. Allt i denna natur är nytt för vårt öga, i ännu högre grad än tropikernas urskogar. Bergsformerna själfva äro mindre märkvärdiga, men de djupa, torra dalarna och frånvaron af äkta cafton-natur visar, att landet fordom varit fuktigare än nu, fastän så lång tid förflutit sedan dess, att alla bergstoppar, sluttningar och dalar hunnit täckas af ett lager af kantiga stenar och grus, aldrig sorterade af vattnet och därför prålande i samma färger, som klippan själf djupt nedanför skulle visa. Blott vinden, som bortför den finaste sanden, inverkar ordnande och sorterande på detta material. Vid hafskusten kondenserar sig fuktighet kring några af de högsta topparna, men eljest finnas öfver ofantliga områden inga andra oaser än kring några obetydliga floder, som taga sitt vatten från de inre Cordillerernas isfält och som blifva till nytta för vegetationen, blott där människan tager vattnet om hand för att leda ut det på de kringliggande fälten. Där detta sker, visar sig jorden i dalarna vara af utomordentligaste bördighet, men ty värr räcker detta vatten till blott för en ojämförligt liten procent af hela ökenområdet.
Ett så öfverväldigande ödsligt område finnes kanske ingenstädes mera på jorden utom vid polartrakterna. Och dock är det, som hade naturen här i bergens famn, på den plats där människans inkräktning minst af allt vore att vänta, velat dölja sina
