Den här sidan har korrekturlästs
245
I ATACAMAÖKNENS GRUFTRAKTER.

dyrbaraste skatter. Guld är funnet på många ställen i betydande mängd; stora rikedomar af bly, mangan, vanadin och järn ha icke lönat transportkostnaderna; om borax, svafvel och lapis lazuli har hittills gällt detsamma, fastän kvantiteterna äro outtömliga. Om vi bortse från salpetern, är det silfver och koppar som lönat sig bäst, och större och mindre grufvor äro kringströdda öfverallt i nästan alla geologiska formationer. Man behöfver ej vara geolog för att på flera ställen observera kopparfärgen å klipporna, där bergsmannen ej ens ansett det lönt att göra en sprängning, ehuru en yttre besiktning visat mäktiga malmgångar, hvilkas halt af 3—4 procent dock icke varit värd att taga i betraktande. Och afsides från järnvägarna finner man exempel på vidsträckta grufområden, sådana som Incafältet, med talrika grufvor, af hvilka dock ingen blifvit nedsänkt 50 meter under jordytan och där man kan finna malm med 30 procent koppar och dessutom så mycket guld och silfver, att hvardera af dessa metaller ensamt skulle göra den brytvärd å en annan plats.

Min första utflykt i Atacama gjordes från Coquimbo till de i sydligaste delen af ökenområdet belägna Tamayagrufvorna, en gång ansedda nära nog såsom världens rikaste koppargrufvor. Järnvägen går till den lilla distriktstaden Ovalle, där guvernören, som fått underrättelse om min ankomst, uppsökte mig å hotellet och förde mig kring i staden och dess omgifningar. Åtföljd af en uniformsklädd polisman och på en häst, som ställts till min disposition af stadens alkald, red jag vidare till Tamaya, dit det blott är omkring fem timmars väg. Man behöfver någon tid för att vänja sig vid de chilenska sadlarna, som äro mycket djupa med en skarp uppstående kam framtill och baktill, och när man ridit en stund i galopp, känner man sig fullständigt sönderhackad. Men man finner snart, hvartill dessa äro nyttiga, när ridten under timtal går uppför skarpa branter och när sadeln ännu vid slutet af denna pröfning sitter lika fast som vid början, utan att vare sig den eller ryttaren glidit tillbaka.

Naturen är här ej så ödslig som längre norr ut. Man rider genom verkliga skogar — naturligtvis ytterligt glesa — af 4 till 5 meter höga, greniga kaktusar med jämnbreda, spöklika grenar. Men som dessa kaktusar bilda det enda användbara bränslet, minskas de starkt i antal, ju närmare man kommer grufområdet. Tamaya själft är ett ensamt, vida kring synligt berg af omkring 700 meters höjd. Hela denna massa genomsättes af tvenne malmförande gångar eller lager, af hvilka den öfre är den mäktigaste