Den här sidan har korrekturlästs
248
FJORTONDE KAPITLET.

här finner man ett högt, isoleradt berg, som är nästan på alla nivåer genomsatt af ett nät af mullvadsgångar: stollar och schakt. Man kommer dit på järnväg från Copiapó, men denna väg var mycket besvärlig, och länge användes den som ett slags spårväg, där vagnarna drogos af hästar och mulåsnor. Stigningen på linien uppgår öfver vissa sträckor till 1:19, och när man går nedför branten, frånkopplas lokomotivet och de små leksaksvagnarna gå utför af sig själfva i svindlande fart.

Ännu visas i ett museum i Copiapó det betydande rullstensblock af rent klorsilfver, hvars anträffande i början af 1830talet gaf första anledningen till en grufdrift, som enligt uppgift producerat silfver till ett värde af omkring en half milliard kronor.

Min nästa utflykt efter återkomsten från Tamaya var längre än den första. Den gällde silfvergruforna vid Condoriaco och företogs i vagn i sällskap med en advokat i Serena, som förvärfvat en stor förmögenhet på att åtaga sig gruftvister och att mottaga ersättning i form af andelar i grufvor. I Coquimbo-flodens dal är vägen bekväm, och man har här tillfälle att se spåren af en i dessa trakter ej alltför sällsynt naturrevolution. Här gick förr en järnväg till den lilla staden Elqui, och under många år gick trafiken obehindradt. Men så kom en af dessa regnskurar, ovanliga men därför så mycket häftigare. Här, där ingen vegetation upptager regnflödet, blir vattenströmmen på några ögonblick öfverväldigande, och stora stenmassor, transporterade öfver långa sträckor, vittna om dess kraft. Järnvägsbanken med skenor och allt rycktes bort, och man har fått en dyrköpt erfarenhet om att man för en ny järnväg bör välja en säkrare väg.

Vi tillbragte natten vid ett stort amalgamationsverk nere i dalen, som här ännu är fruktbar och grönskande, och fortsatte på morgonen vår väg. Det bär raskt uppför; för att lätta arbetet för hästarna framför vagnen, som måste taga en lång omväg, samt för att få se några grufvor på vägen bestiga vi våra ridhästar, och det bär rakt uppför berget. Djuren äro vana vid dessa nästan omärkliga stigar, och färden går öfver branta, hala afsatser, där äfven en fotgängare hade måst iakttaga den största försiktighet. Man har blott att lämna djuret åt sig själft och icke störa det med åtdragna tyglar. Vi passera väldiga lager af manganmalm, som skulle kunna förse hela världen, samt flera öfvergifna koppargrufvor. Uppe å höjden ligga Arqueros' fordom berömda silfvergrufvor, nu nästan alldeles öde. Staden, som en gång ägde flera tusen invånare, är borta, och blott några