områden, särskildt såsom ingeniörer, arkitekter, läkare etc. Och ehuru svenskar och norrmän i det centrala Argentina ej äro särdeles talrika, så behöfva vi dock i afseende på framstående och inflytelserika representanter ingalunda stå tillbaka för andra nationer.
För främlingen, som kommer hit ut, kan man säga att lifvet här ter sig nästan som en järnvägsresa: där rusa vid stationerna människor om hvarandra, kommande från norr och söder, från när och fjärran; alla ha brådtom, alla skynda framåt utan att bry sig om de andra, och om man hälsar på hvarandra, så är det blott flyktigt, och nästa ögonblick ilar man vidare, fruktande att förlora det minsta af sin tid. Men när det sedan gäller att verkligen nå hvad man vill, att komma fram till målet, då hjälper ingen ifver och intet eget arbete, utan man måste blott vara stilla och följa med strömmen af de andra. I denna punkt är det nämligen argentinarnes egen nationella karaktär, som blir rådande. Ty i händerna på en liten utvald skara bland de i landet infödda hvilar hela statsmaskineriet: till dem hör regeringen, till dem alla politiker, hvilka väl äro de, som hafva mest att säga i landet, till dem alla ämbetsmän, från de högsta till de lägsta. Och med en argentinare får man aldrig hafva någon brådska eller ens visa, att man är intresserad af en sak. »Mañana», i morgon, är hans valspråk vid alla tillfällen, och det kan aldrig falla honom in att fatta ett beslut utan att ha blifvit påmint sitt vederbörliga antal gånger. Blott när man riktigt väl känner landets förhållanden, händer det nog, att man kan påskynda sakens gång med något vältaligt, »klingande» medel.
Äfven bland argentinarne själfva är det ett oerhördt steg mellan landets arbetande befolkning, »gauchon» eller stäppens herde och de egentliga arbetarne, samt den härskande ämbetsmannaaristokratien, hvilken trots republik och allmän rösträtt och dylikt i sin hand äger äfven den politiska envåldsmakten. Den sammansättes hufvudsakligen af ättlingarne af den gamla spanska aristokratien och de få, som i tidernas längd genom giftermål kommit in i denna, alla stolta öfver sina anor, stolta öfver sitt land med dess förtjänster och fel och stolta öfver sin hufvudstad. För främlingen, »gringon», hysa de ett djupt förakt, blandadt med en misstro, som kanske äger sin djupaste grund i en känsla af underlägsenhet vid det praktiska arbetet. De äro dock vanligen rikt begåfvade, åtminstone i formellt
