huru malmen transporteras till uppberedningsverket, som ligger på ungefär halfva denna väg. Det måste vara rik malm och billiga brytningskostnader för att kunna tåla dessa långa och svåra transporter. Vägen är så god, som den med konst kan åstadkommas, och den slingrar sig i vidlyftiga spiraler med ganska ringa stigning utför en nära 800 meter hög bergvägg. Delvis är den insprängd i klippan eller i grusmassorna, delvis går den på smala afsatser, där väggen stupar brant ned flera hundra meter. Det skymde, när vår vagn nalkades de svåraste delarna af denna passage, och vi skyndade på så mycket vi kunde, ty att passera den i mörkret var ju lifsfarligt eller omöjligt. Då just stötte vi på malmtransporten, som gick utför. Det var en lång rad vagnar, fullastade med igensydda och förseglade säckar af den dyrbara malmen. Öfver fordonen var uppspändt ett tak af segelduk till skydd mot solhettan, och hvarje kärra var förspänd med sex mulåsnor, prydda med tofsar och små bjällror och styrda af körsvennen utan några tyglar eller piska, blott med ett långt spö, som användes att föra leddjuren in på den rätta vägen. Men denna gång var det nära, att en olycka inträffat. En af de främsta kärrorna hade kommit för nära afgrunden, och hjulet hade glidit ut, icke öfver kanten, ty då skulle lasten och djuren ofelbart ha störtat ned, men det hade dock skurit ned sig så djupt, att det var omöjligt att komma upp igen, och fordonet hotade hvarje ögonblick att förlora balansen. Tåget hade stannat, och alla skockade sig däromkring, medan körkarlen förgäfves ansträngde sig att med tillrop och stötar uppmuntra sina djur till en sista ansträngning. Det var en liflig och intressant tafla, men vår vagn måste sluta sig till raden, ty på att komma förbi de andra var ej att tänka. Det tog lång tid att lasta af så många säckar, att kärran åter kunde bringas rätt. Det skymde alltmera, och endast en utomordentlig vana kan förklara, huru det var möjligt att i mörkret bringa de otympliga fordonen utför en sådan väg. När vi ändtligen kommo loss, hade hvarje kärra tändt ett litet ljus, och det var en egendomlig känsla och syn att i mörkret fara utför denna tvärbranta vägg, där tåget rörde sig i långa slingringar och de små ljusen skymtade fram och bjällrorna hördes där nere på afsatserna djupt under fötterna.
Copiapó var min nordligaste utgångspunkt för forskningsfärder. Det är en af Atacamaöknens vackraste oaser med en lummig och ståtlig plaza och med rika fruktträdgårdar, i hvilka
