af ett väldigt stenblock, som torde väga mer än en million kilogram och som hvilar på berghällen med en kant på ett sådant sätt, att den liksom de »runkestenar», som finnas också på ett par ställen i Sverige, kan sättas i vaggande rörelse af en enda person. För att visa, huru den rör sig, brukar man där uppe dricka en flaska vin och sedan, när denna är tom, låta den krossas mellan stenen och marken. Vinet köper man hos en pratsam dansk, som bor där nedanför och som var vår ciceron uppe vid klippan. Denna är för öfrigt vandaliserad med en otalig mängd af inristade namn på besökande; människonaturen är sig nog lik i alla länder.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: »Den rörliga stenen» i Tandil. |
Det märkliga med denna klippa är emellertid, att den i olikhet med sina svenska likar, som äro af isen ditförda flyttblock, bildats på platsen vid berghällens vittring. Vinden har fört bort det uppkomna vittringsgruset, och den hårdaste kärnan ligger nu kvar i detta besynnerliga läge.
Och härmed lämna vi skildringen af det centrala Argentina och återgå till redogörelsen för expeditionens förehafvanden.
Under vistelsen i Buenos Aires hade jag gjort bekantskap med två personer, som sedan skulle komma att bli till stor nytta för expeditionen. Den ena var herr Carlos Backhausen,
