en tysk som ett trettital år vistats i Argentina och som senast varit anställd vid gränskommissionens Eldslands-afdelning, där han haft hand om instrumenten, anställt en del observationer och gjort diverse samlingar af naturföremål för museet i Buenos Aires. Jag fann i honom en älskvärd man, högst intresserad af alla resor, och då han erbjöd sig att utan ersättning åtfölja oss på vår färd, antog jag med glädje detta anbud. Genom sin kännedom om åtskilliga förhållanden och personligheter både i Eldslandet och Buenos Aires samt genom det sätt, hvarpå han åtog sig åtskilliga praktiska bestyr vid utrustningen och i lägerplatsen, blef han oss till stor nytta, så länge vi vistades å argentinskt område, hvaremot för honom såsom argentinare i denna politiskt upprörda tid åtskilliga svårigheter uppstodo, när vi befunno oss i Chile.
En annan dag fick jag på hotellet besök af en ung svensk, som hört om vårt företag och gärna önskade deltaga i färden. Det var herr Helmer Åkerman, som, född i Hernösand, genomgått flertalet klasser vid där varande läroverk och sedan såsom sjöman kommit ut till Argentina. Särskildt med hänsyn till de zoologiska arbetena hade det städse synts önskvärdt att med expeditionen förbinda en person, som med vana vid arbeten på sjön förenade någon kännedom om de olika djurgrupperna och förmåga att sätta sig in i de zoologiska arbetsmetoderna. Och ett lyckligare val af assistent åt zoologen hade aldrig kunnat göras. Också blef det Åkerman, som, när Ohlin i april 1896 reste hem till Sverige, upptog hans arbeten och under den återstående delen af sommaren och hösten i betydande mån kompletterade de samlingar, som förut gjorts.
För öfrigt uppsöktes jag naturligtvis af människor af alla lefnadsställningar och alla nationer, som önskade vara med på färden till det sagolika guldlandet vid Magellans sund. Bland dessa behöfde jag emellertid endast utse fyra af gauchotyp, väl vana att umgås med hästar och lastdjur, och dessa engagerades för expeditionen för den jämförelsevis ringa aflöningen af 45 pesos (omkr. 55 kronor) i månaden.
Den 22 oktober ankommo Dusén och Ohlin, och nu kunde vi på allvar tänka på färden söder ut. Men nu syntes där inga lägenheter finnas för resan till Eldslandet. Regeringsångaren, som skulle gå dit, låg upplagd till reparation; det talades visserligen om andra resemöjligheter, men endast på det obestämda argentinska sättet »mañana», och allt syntes
