hans händer, gjorde han sig dock lös, trotsande alla deras ansträngningar. Den märkliga uppgiften om en folkstam af jättar, nästan dubbelt så långa som vanliga människor, spridde sig snart öfver jorden, och då den bekräftades af flera följande expeditioner, hvilkas medlemmar voro lika rika på fantasi som sina föregångare, så troddes den ännu i slutet af 1700-talet på många håll till och med i den vetenskapliga världen. Först vårt århundrade har det varit förbehållet att återföra patagonierna till deras rätta proportioner såsom kanske i medeltal den längsta af jordens folkstammar, ehuru ingalunda öfverträffande en storväxt man af vår stam. Men därom mera sedan.
I augusti 1520 fortsattes färden. Först använde man emellertid en mycket lång tid till utforskningen af den stora bukt, där Santa Cruz-floden rinner ut, och först den 21 oktober hade man kommit så långt, att man »på 52° s. br. varseblef en öppning, liknande en vik, begränsad i norr af en långt utskjutande sandudde och dessförinnan af ett kap, som blef kalladt Cabo de las Virgenes». Denna syn gjorde på alla ett starkt intryck[1], och skepp utsändes af amiralen i flera riktningar för att undersöka omgifningama. De kommo tillbaka med goda underrättelser, och ehuru flera af skeppsbefälhafvarne tyckte, att man nu kommit långt nog och borde återvända till Spanien, så gick färden dock vidare. Här följer en skildring af sundet, huru »vägen gick fram mellan länder, de skönaste i världen, och mestadels mellan kala, snötäckta bergskedjor utom vid sundets västra mynning, där det fanns mycken skog och däribland äfven välluktande trädslag». Men »landet i söder var mycket vildt och kallt, och emedan vi om natten sågo många eldar, kallade vi det Tierra del Fuego» (Eldslandet).
Sådan var Magellanssundets upptäckt, på så sätt fick Eldslandet sitt namn, till härledningen enkelt nog, ehuru det väl oftare bragt människorna att tro på ett tropiskt varmt klimat än att elden där mer än vanligt är af nöden såsom skydd mot kylan. Att gå in på närmare detaljer om upptäcktsfärden genom sundet förbjuder oss utrymmet; den 27 november, efter en färd af blott 20 dagar, passerade Magellan med de tre skepp, som ännu återstodo honom, en udde, som han gaf namnet Cabo Deseado (»den efterlängtade»; nu Kap Pillar) och hade framför sig den omätliga ocean, åt hvilken han själf gaf namnet »el Pacifico», den stilla. Längre än till dess andra strand
- ↑ »Debia haber algun misterio» i Herreras beskrifning af färden.
