förbindelse med den yttre världen fanns, och man nästan befann sig i krigstillstånd med den enda ort, hvarmed en sådan då skulle kunnat underhållas, Punta Arenas. Vid underrättelsen om guldfynden hade där uppstått en formlig feber: alla öfvergåfvo arbetet och skyndade öfver till Eldslandet, där de snart trängde in äfven på argentinskt område och ej försmådde att med vapen i hand sätta sig i besittning af maskiner, hästar och terränger tillhöriga det Popperska bolaget. Trots underlägsenhet i antal underlät detta ej att försvara sig, fastän på aflägsnare platser förlusterna i egendom ofta voro mycket stora, och stundom måste man i Páramo utstå formliga belägringar. Blott en enda af de skildrade scenerna må här anföras. »Det var vid Arroyo Beta, banditernas hufvudkvarter. I januari 1889 låg där ett nytt läger af stråtröfvare, denna gång skyddadt genom bäcken och befäst med bröstvärn framför tälten. Tätt bredvid betade där en hjord af hästar, medan 22 man beredde sig att vaska guldsanden vid stranden. Plötsligt ser man 8 soldater uppe på sluttningen, tre bland dem till fots. Banditerna skyndade till bröstvärnet och öppnade eld, men soldaterna besvarade den föga; de stå, som lekte de med projektilerna. Snart är hela lägret inhöljdt i krutröken, och de skrämda hästarna aflägsna sig ett litet stycke åt sidan. Plötsligt stiga de tre soldaterna till häst, och en af dem beger sig i galopp nedför sluttningen och öfver dalen. Hästen fastnar i gyttjan och faller, kulorna hvina honom om öronen, och medan soldaterna uppe på sluttningen försvinna, rusa röfvarne fram under skrän: 'Vi ha honom — det är Popper själf!' Men ryttaren reser sig och är strax åter till häst, och några ögonblick senare är han framme vid hästhjorden, som han drifver framför sig ned mot stranden, där han snart förenar sig med soldathopen, hvilka alla samlade bege sig åter till Páramo. — Tur att inkräktarne, som nu, beröfvade sina hästar, voro tvungna att bege sig åter till sitt eget land, ej kunde närmare betrakta flertalet af våra soldater. Då skulle de snart ha märkt, att de saknade ben, att armarna bestodo af trästakar och att hvad som såg ut som hufvud blott var hopvikna och öfvermålade dukar. Det var uppstoppade halmfigurer. Páramos soldatdockor, etablissementets sista tillflykt.»
Mycket guld vanns på denna tid, men det är lätt förklarligt, att det under dylika förhållanden ej räckte till att betala omkostnaderna. Ännu fortsattes verksamheten i Páramo men i mindre skala. Popper själf är numera död. Just som han stod
