men han var en duktig arbetare, och flera gånger, då svårigheter mötte, har han gjort oss ovärderliga tjänster genom sin energi att vilja fortsätta ett arbete, som kunnat synas lönlöst. De båda andra, Regaláo och Amarillo, voro paraguayare, som för första gången från tropiska urskogar och moras kommo ned till vinterkalla länder. Med Regaláo hade jag ej mycket att göra; han befanns vara en utmärkt kock, men då en man skulle kvarlämnas vid Páramo, ansågo vi det lämpligast att lämna honom där under hela vår första färd. En egenskap hann han åtminstone visa under vår resa till Admiralty Sound; han var feg, ständigt ängslig att blifva dödad af indianerna. Amarillo, som sedan blef Duséns specielle handtlangare och följde honom på alla hans turer, var hvad vi skulle kalla ett äkta söderns barn. Han var helt ung, och det svartblå, stripiga håret, så väl som hela hans ansiktsuttryck, hänvisade på indianblodet i hans ådror. När det gällde ett intressant eller t. o. m. farligt ögonblick, att få se något nytt och oväntadt, en jakt eller dylikt, så var han alltid främst; den främste också när det gällde att berätta historier under pålastningen eller vid måltiden kring lägerelden. Ofta visade han en nästan barnslig naivitet och en stor förmåga att se det komiska äfven i den allvarsammaste situation. Men när det gällde uthållighet i arbetet, så kom han snart till korta, och värre var, att han hade stor smak för starka drycker, hvilket vi i Punta Arenas och Porvenir fingo erfara, att han var en oförbätterlig slösare, som lånade pengar af sina kamrater, tog ut sin aflöning i förskott och sedan använde det hela på vin och kortspel, att han var en bråkmakare, som gjorde äfven sina kamrater missbelåtna, och att han hade mycket svårt att underordna sin vilja under någon annans auktoritet. Det senare riktade sig väl icke mot mig eller Dusén, men det framkallade dock åtskilliga svåra situationer.
Nu först kunde jag börja tillse våra reseeffekter — hittills hade jag mest fått tänka på att lugna Backhausen, som var nedslagen efter den besvärliga landstigningen och öfver att hans guanacomantel blifvit genomblöt af saltvatten. Afundsvärd var vår belägenhet visserligen ej, men den hade ju kunnat vara mycket värre. Säckarna med lifsmedel, som först kommit i land, voro jämförelsevis torra, men så mycket blötare voro en del af de sist landsatta lådorna och sakerna. Men lyckligtvis voro de starkt och tätt förfärdigade; de hade motstått vattnet tämligen väl, och blott en del saker, ty värr bland
