ordningen inom territoriet, tillse att lagarna efterlefvas och först och främst, att den ej störes af indianerna; de enda tillfällen, då hela styrkan rycker ut, är väl vid expeditioner mot dessa. Däremellan kunna de sysselsätta sig med hvad som helst, och många bland dem gå som arbetare vid guldvaskerierna i Páramo, där dessa ordningens upprätthållare ingalunda försumma de tillfällen, som bjudas, att taga sig ett rus och att med knifven i hand slåss med hvarandra eller nybyggarne och deras arbetare. Man förstår emellertid lätt, att dessa polismän, som på en mera central plats skulle äga en mycket underordnad ställning, här, så långt borta från all kontroll, hafva ett mycket stort inflytande och betydelse, då de äga otaliga sätt att trakassera kolonisten.
Till dessa män var det nu i första hand jag var hänvisad för att få understöd och hjälp vid expeditionens utrustning. I don Gaspar Santa Coloma hade jag redan förut lärt känna en ganska välvillig person, men han var obetydlig och sjuklig, och hans biträde och ställföreträdare var en man, som för visso ej skulle låta leda sig af annat än egna fördelar. Guvernörens personliga anbefallning var naturligtvis af största betydelse men hade nog ej uträttat mycket här, där det var fråga om effektivt understöd, ifall jag ej haft en annan väg att ställa mig in hos kommissarierna. De hade det nämligen mycket knappt med lifsmedel både för sig och sina soldater, trots don Gaspars ankomst från Buenos Aires. Regeringen hade visserligen lofvat att med honom sända proviant på den båt, hvarmed vi reste, men efter gammal sed blef däraf i det sista intet, utan afsändandet uppsköts till en annan lägenhet i en obestämd framtid — mañana. I Páramo fanns intet att afstå, med missionärerna i Rio Grande stod man på ovänskaplig fot, och detsamma tycktes också hafva gällt de närmast boende chilenska kolonisterna. Efter fåfänga försök att få låna lifsmedel på dessa håll vände man sig till mig, och då jag hade mer än jag behöfde, så aflät jag gärna ett par säckar mjöl, litet ärter, bönor, majs och maté, för hvilket allt jag fick en skuldförbindelse, som till och med ett halft år senare inlöstes af guvernören till halfva beloppet.
Men den omväxling i en tråkig matordning, som jag alltså kunde bereda herrar kommissarier, kom vår expedition till godo; jag fick hjälp med hästar och folk vid transporterna af våra saker samt dessutom löfte att få låna vapen, en god häst för
