tiden var knapp och vägen lång, och det var klart, att det skulle vara mig omöjligt att till närmaste lördag gå hela denna väg med den lastade karavanen. Jag vidtalade därför Backhausen att komma efter med densamma och bröt själf den 11 december upp med José Diaz för att rida öfver till Porvenir.
Man kan komma dit på flera »vägar», d. v. s. utefter flera linier, men dessa äro dels svåra att passera så tidigt på sommaren, dels ansåg jag det äfven i öfrigt vara skäl att för den första turen välja den bästa, om än den längsta bland dem, rundt omkring den norra kusten. Vår första dagsresa gick utefter stranden till en liten hydda vid Alfa-bäcken, helt nära den första gränspelaren mellan Chile och Argentina. Vägen är ganska bekväm. Landet, som vi passera, är ett ytterst starkt kuperadt högland, där oregelbundna kullar med branta sidor ligga strödda om hvarandra, och vill man komma fram där, så måste man hvarje ögonblick uppför dem och utför dem. Men det finnes en bättre vag. Mot hafvet sluttar detta högland med en lodrät mur af 70—150 fots höjd; det ligger flera kilometer mellan hvarje punkt, där det är möjligt att äfven till fots bestiga densamma. Så kommer en smal, sandig landremsa, och därefter vidtager hafvet. Men vid ebbtid drager sig detta tillbaka och kvarlämnar en hård lerslätt, plan som ett golf, en den allra yppersta ridbana man kan önska sig, och här gallopperade vi fram de 3 à 4 timmars väg (45 km.), som skilja oss från vårt tillämnade nattkvarter. Detta är en enslig koja, en utpost från Springhills estancia. Vi mottagas med hundskall, men ingen människa är hemma. Dock, dörren är öppen, och vi gå in, göra upp eld för att tillreda vår aftonmåltid, och snart sofva vi godt på våra sadlar i hvar sitt hörn af byggnaden.
Nästa dag fortsattes ridten, till en början som förut utefter stranden, där vi snart passerade gränsen till Chile, och kort därefter svängde vi in i dalen långs en liten bäck inåt landet. Intrycket, som detta ger, är ingalunda afskräckande. Marken
