var bevuxen af rikt gräs och prydd med blommor och buskar ar den s. k. mata blanca, en art Chilotrichum, en å skyddade ställen inom skogsområdet ända till manshög buske med massor af prästkragliknande blommor, som just nu började slå ut. Mot middagstiden kommo vi till en byggnad, belägen vid Pantanofloden och tillhörig Springhill. Där var för ögonblicket godt om folk ute på resa. bland dem äfven den man, hvars hus vi gästat föregående natt. De hade slagit sig ned för att hvila ut och inbjödo oss att taga en klunk ur konjaksbuteljen, som de medförde. Under tiden tillagade José af vildgåsägg, som han funnit, ett slags pannkaka, som smakade oss alla särdeles väl.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Den eldsländska höglandskusten vid ebbtid. |
Så fortsattes ridten, och två timmar senare voro vi i
Springhill, en af de största och först anlagda estancior i
Eldslandet. Framför oss ligger en vidsträckt slätt, som sträcker sig
ända nedåt hafskusten och där tusentals får och hundratals
kor vada ända öfver knäna i gräs. Vid foten af några kullar
ligger själfva estancian, en stor, rymlig byggnad af järnplåt,
omgifven af talrika arbetarbostäder och ekonomibyggnader:
det är ju också en egendom med 25,000 får vi ha framför oss.
Vi redo fram till hufvudbyggnaden; jag sade mitt namn och
inbjöds efter vildmarkens sed utan några formaliteter af ägaren,
mr Wales, att stiga in och slå mig ned i ro. Lika stort
tilltaget som det yttre ter sig, lika bekvämt är det inre, och efter
de senaste veckornas resor och besvär var det en riktig
njutning att slå sig ned i en bekväm stol vid kakelugnen i den
stora matsalen, där vi snart därefter intogo en måltid, den
