bästa sedan jag lämnat Buenos Aires. Under lifligt samspråk sutto vi kvar där inne, och det var ej mindre angenämt att sedan åter en gång i en bekväm säng i ett på engelskt sätt inrättadt sofrum få hvila ut från en ganska ansträngande dag.
Nästa dag var fredag; lördag middag kunde båten vara färdig att afgå från Porvenir. Det var alltså af vikt att göra denna dagsmarsch så lång som möjligt, men våra hästar voro redan uttröttade, och därtill kom ett hinder, som sedan oupphörligt upprepades men hvarmed jag nu för första gången fick göra bekantskap: den patagoniska sydväststormen. Det är svårt att i korthet redogöra för det intryck denna gör. Men ett är visst: alla dessa namn, Patagonien, Kap Horn, Eldslandet, Pampas, huru mycken växling af olika natur och förhållanden de i öfrigt innebära, så medföra de dock för besökanden, så väl seglaren som ryttaren, ett gemensamt minne af eviga stormvindar. Nog tyckes det, att det kan blåsa äfven i andra länder på jorden, och på hafvet rasa kanske våra oktoberstormar lika häftigt som Eldslandets. Och under det år, jag vistats där, ha många dagar gått upp lika stilla som de voro klara och soliga, men det är ändå där något eget: det är vinden, den kalla, bitande, skarpa vinden, som blåser utan en sekunds uppehåll, så att man har svårt att ens draga andan, det är den, som är det normala, och de lugna dagarna äro enstaka undantag, hvaraf man njuter. Nu den 13 december var det ännu stormigare an vanligt. Blott med möda kunde man sitta kvar på hästen, som ständigt återkom till sina försök att vända hufvudet från vindsidan och gå tillbaka i stället för framåt. Ett par gånger kommo vi ned till Magellanssundet, hvars kokande hvita vattenyta så skarpt bröt af mot den öde, gula slätten, där vinden blott hördes, ej syntes. Ty å den öppna marken växa i dessa trakter inga buskar, ingen hög ört. Det är blott styfva, taggiga grässorter, tufvigt hoptofvade växter och örter med utefter marken krypande grenar, som här förekomma.
Efter fem timmars ridt under sådana förhållanden kommo vi fram till en nyanlagd estancia, vid mynningen af den ej obetydliga Rio del Oro-floden och ledd af en broder till Springhills ägare. Det hade varit vår afsikt att blott passera här förbi, men då åtminstone Josés häst helt enkelt vägrade att gå vidare, så måste jag besluta att stanna kvar och anhålla om nattkvarter. Det var en liten stuga med två kamrar, den ena använd som matsal, den andra som sofrum, med en
