inställd extra säng, i hvilken jag fick min plats. Mr Wales var en högt bildad man, som i England genomgått en kurs såsom bergsingeniör och var särskildt intresserad af att söka dugliga kollager i trakten, öfver hvars natur och geologi han gaf mig många värdefulla upplysningar. Vårt samtal blef ännu intressantare genom dess tredje deltagare, en liten indiangosse af onastammen på 10—12 år, som några månader vistats i huset såsom ett slags personlig kammartjänare åt mr Wales och som nu gaf mig det första tillfället att stifta bekantskap med denna på en gång så intressanta och misskända ras.
Den väg, som återstod oss att färdas, var ungefär 80 km., och ehuru detta för uttröttade hästar var betydligt, så hoppades jag att kunna tillryggalägga den hastigt nog. Vinden hade också nästa dag lugnat sig ganska mycket. Men så kom det en annan svårighet, som jag ej hade beräknat, nämligen tuco-tuco-råttans hålor. Ty här tog den sidoväg slut, som på längden genomskar den stora jordkomplex, tillhörig ett enda bolag, hvilken vi de två sista dagarna passerat. Tuco-tucon eller, som chilenerna säga, curudon, är en gnagare, stor ungefar som en stor råtta, om hvilken den också till färg och utseende erinrar, fastän den korta svansen och den trubbiga nosen ger den ett annat uttryck. I otaliga millioner lefver detta lilla djur i underjordiska hålor, som underminera nästan hela det eldsländska pampasområdet med undantag af grusplatåernas torraste delar. Om dagen ser man den sällan, men om natten kommer den fram, och kväll och morgon får man ofta höra dess egendomliga, knorrande läte: tucó, tucó, tucó. I öfvergifna curudohålor lefver också en liten ödleart, den sydligaste representant på jorden för sin klass, samt midt ibland dem, i en litet större håla, tuco-tucons oförsonligaste fiende, en liten uggla. I närheten af nybyggena blifva dessa djur snart utrotade, men här ute i vildmarken är deras talrikhet förvånande. Att galoppera på sådan mark är nästan omöjligt, men flertalet hästar, som vant sig därvid, ha utbildat ett alldeles särskildt slag af traf, som gör, att de ej särdeles mycket generas af dessa hålor, emedan de blott med en fot i sänder sjunka ned i jorden. När man en gång är van därvid, så går det också rätt bra att färdas fram på detta sätt, men för nybörjaren, och allra helst när hästen är uttröttad, är det föga angenämt att bli på sådant sätt »uppskakad», att nu ej tala om den obehagliga känslan, då man väntar sig, att hästen skall störta för hvarje steg.
