fann, då jag kom tillbaka, att man ännu ej ens gjort någon början. Det var tydligt, att köttgrytorna eller rättare sagdt »chicha»-tunnan[1] hos Don Juan Pablo voro en alltför stark lockelse. Jag hade emellertid beslutat, att vi ej skulle färdas på julaftonen, och till slut lyckades det mig att få lif i spelet; endast Backhausen förklarade bestämdt, att han icke kunde resa i dag; han skulle komma efter — »mañana». Sadlarna ställdes i ordning; ett par af dem skulle ju begagnas för första gången. Den, som Åkerman skulle begagna, var något defekt, och betslet, som var upphjälpt med ett stycke järntråd, måtte ej ha fallit hästen på läppen, ty det eljest fromma djuret visade sitt missnöje med att sans façon ännu inne på gården kasta sin ryttare i marken. Ändtligen vid fyra-tiden kunde vi taga den sista afskeds- och välgångsbägaren, och så kommo vi åstad. Det var åtskilliga slitningar under vägen, med ovana ryttare och djuren delvis ännu ovana att gå tillsammans. Också blef det kolmörkt på aftonen, innan vi kommo fram, och det var med mycken tvekan jag gick upp till hufvudbyggnaden för att klappa på dess port. Jag kände ju ingen människa där, och litet hvar skulle nog känt sig tveksam att med åtta följeslagare midt i natten komma och väcka upp en familj, som man aldrig sett, ur deras sömn för att slå sig ned öfver en julhelg i deras hus, och detta utan möjlighet att på något sätt kunna visa sin erkänsla. Vår tvekan försvann emellertid snart, sedan Mr Hobbs kommit ut och gått oss till mötes. I hast dukades nu upp öl och te, och vi visades till våra rum, där vi snart sofvo godt efter dagens ansträngningar.
Så randades julaftonen. Den åtföljdes visserligen för åtskilliga bland oss af »ömma» känslor, och ett par af mina kamrater funno det lämpligast att så länge som möjligt tillbringa den i sina sängar under stilla betraktelser öfver gårdagens ridt. Själf red jag utefter stranden och hjälpte därefter Mrs Hobbs att anskaffa aftonens julträd, en stor mata-blancabuske, som kläddes med ljus, pappersremsor och karameller, egentligen för att roa ett par små indianflickor, som voro i huset. På aftonen var det riktigt festligt, och man glömde nästan alldeles bort, att ett afstånd af mer än 1,000 mil skilde oss från alla vänner och från snön, julljusen och julgranarna på det halfklot, som belyses af polstjärnan. Julsånger sjöngos och spelades, och i skummande champagne dracks skålen för »absent friends» sent på natten ungefär
- ↑ Chicha är ett slags chilenskt landtvin af äpplen eller drufvor.
