samtidigt — ifall man beräknar tidsskillnaden — med att julmorgonens klockor hemma i Sverige kallade ung och gammal till julottan.
Ännu två dagar tillbragte vi i Gente Grande. Ohlin seglade ut för att fiska och skrapa, och själf gjorde jag utflykter i flera riktningar, hvarvid jag ena gången råkade skada mig i ett finger, under det jag med en yxa uppe i den branta strandbarrancan, där vinden dref hela massan af lösgjordt stoft i mina ögon, sökte lösgöra benen af ett urgammalt fossilt däggdjur. Jag var glad, att jag bedt José följa mig, ty i första ögonblicket skulle jag haft svårt att reda mig med min häst. Till sist begåfvo vi oss i väg den 27 december efter ett uppehåll, som värdfolkets älskvärdhet gjort dubbelt angenämt. Vi hade ämnat rida ända till Rio del Oro, men Dusén var illamående, och jag fann det bäst att göra marschen så kort som möjligt och söka skydd för natten i en nybyggd, större utpost vid Gente Grande-viken, ungefär 15 km. norr om hufvudestancian.
Den ende invånaren här var en tysk snickare, som arbetade med byggnadens iordningställande, och denne man gaf oss här idéen till en utflykt. En chilen, som uppe bland kullarna var på väg till Gente Grande, hade en afton omkring fyra månader förut, då han red där ensam, plötsligt blifvit träffad af ett pilskott, som genomträngde hans poncho men ej inträngde i kroppen. Ögonblickligen vände han sig om och såg vid den svaga belysningen en indian, som just var i färd att bereda sig till ett nytt skott. Att rycka bössan till kinden och trycka af var blott en sekunds verk, och indianen låg död på platsen. Så åtminstone berättades mig historien. Emellertid var detta ett utmärkt tillfälle att erhålla ett indianskelett, såsom jag mycket önskat mig, och jag aftalade därför med vår nye vän, att han jämte Ohlin och Åkerman skulle nästföljande dag åtfölja mig på en tur åt detta håll. Vår karavan skulle under tiden fortsätta öster ut, och vi skulle hinna upp den i Springhill.
Vår följeslagare försäkrade, att han fullkomligt visste, hvar liket fanns; han hade ridit där förbi med en kamrat, som sett det ligga, och gått dit fram för att skära af dess hufvud i hopp att sedan få sälja kraniet, men när han skulle börja, hade han gripits af ängslan och begett sig bort i sporrstreck. Vi försäkrade, att vi icke skulle göra på samma sätt. Det var första gången jag på allvar var inne i den eldsländska vildmarken utan antydan till väg eller stig, och ridten var ej den allra angenämaste. Det är alldeles förunderligt, huru sönderbruten terrängen är, i synnerhet om man vill rida
