Den här sidan har korrekturlästs
72
FJÄRDE KAPITLET.

tvärs öfver dalarnas riktning. Hvarje ögonblick måste man uppför höga, branta vallar, och nästa minut bär det af ned igen, där man tycker att hästen skulle ha svårt att reda sig ensam utan ryttare. Och så kommer en dal, ofta sumpig, med en liten bäck, som rinner fram i invecklade slingringar och som man måste passera upprepade gånger. Och för hvar dal, där vi kommo in, hvar buske vi sågo, försäkrade vår följeslagare, att här skulle liket ligga. Det var ett godt tillfälle att se den oändliga skillnaden mellan folk med och utan lokalsinne, mellan »hombres de campo» och sådana, som ej äro det. Sedan vi hela dagen ridit härs och tvärs på det mest oregelbundna sätt och skjutit med winchesterkulor på guanacos och på fåglar utan att träffa, så var det till sist José — som dock aldrig förr varit i denna trakt —, som fick leda oss till rätta, sedan vi kommit ända fram till Rio del Oro-dalen. Då ändtligen vände vi om; det var lång väg nog ändå, och våra hästar voro ganska trötta. Återfärden gick emellertid bra; redan låg målet alldeles nära framför oss, och fast vi fått söka förgäfves, kunde vi dock känna oss helt belåtna med vår dag, då en händelse inträffade, som gaf oss några af de svåraste ögonblicken under expeditionen, som genom den lätt kunnat bli till hela sin grund förändrad. På Ohlins häst hade sadeln lossnat, men man syntes kunna hoppas, att den skulle sitta kvar ännu dessa sista steg, då djuret oförmodadt tager ett litet språng åt sidan, och sadeln svänger rundt med sin ryttare, som olyckligtvis fastnar med foten i stigbygeln. Ögonblickligen satte hästen af i galopp med höga språng för att befria sig från sin börda, medan den stackars ryttaren släpade efter med ansiktet mot jorden. Hade blott en enda sten funnits i vägen, så hade väl utgången ej varit tvifvelaktig, och ögonblicken voro knappast mindre hemska för oss, som sågo det hela passera, innan José hunnit upp den bortilande hästen och med ett snitt af sin knif skurit af stigbygeln. Och så var äfventyret slut. Tämligen oskadad reste sig Ohlin, begärde litet vatten och kunde redan efter en stund gå ut och bese slagfältet, där han så nära hade stannat kvar. Och följande dag kunde vi fortsätta vår ridt och kommo efter en lång dag på aftonen till Springhill.

Här fick jag förslag till en ny sidoexpedition. Backhausen hade under samtal med en argentinare bland herdepersonalen med anledning af vårt samtidigt utförda försök fått höra talas om tre indianskelett, som skulle finnas något längre inåt landet,