Den här sidan har korrekturlästs
73
I DET NORRA ELDSLANDET.

omkring 25 km. från byggnaden vid Pantano. Då sådana sidoexpeditioner på obanad väg för den inblick de gåfvo i landets natur voro af största intresse och då det verkligen var af betydelse att erhålla skelett af individer från denna märkliga, snart utdöende och redan fåtaliga ras, så beslöt jag genast att begagna mig af tillfallet. Ohlin var emellertid efter sitt förra försök ej längre hågad att leta efter några döda indianer, och det beslöts därför, att han och Åkerman skulle åtfölja karavanen, medan jag med Backhausen och José begaf mig inåt landet.

Så långt som till Pantano följdes vi emellertid åt, men därifrån begaf sig vårt lilla sällskap rakt mot söder, midt upp i det högland, som här genomdrager hela ön från San Sebastian till Porvenir. Dess utseende är emellertid här ganska olika mot hvad vi förut sett. Det är ett platåland af inemot 200 m:s höjd, och denna högslätt företer en den mest ödsliga karaktär, man gärna kan se. Hufvudvegetationen består af en växt, den egendomligaste i hela den eldsländska floran, en art af släktet Azorella, den allra märkligaste representanten för en växtvärld, som måst utbilda sig för att trotsa jordens stormigaste klimat. Växten bildar nämligen halfklotformiga tufvor med vanligen cirkelrund omkrets och af växlande storlek med en genomskärning, som stundom uppgår till ungefar 10 fot. Tufvorna äro låga och så hårda, att man kan stiga upp och trampa på dem, utan att foten lämnar något märke efter sig. De tjocka grenarna bilda nämligen liksom en enda hopfiltad massa; de hårda och tämligen tjocka små bladen äro utbildade endast i spetsarna, alltså på klotens yta, medan man nedåt, liksom på vår hvitmossa, endast har afdöda bladrester. När man rider i galopp, t. ex. för att förfölja en guanaco, äro dessa växter något besvärliga, ty hästen tycker ej om att trampa på dem och gör ofta midt i farten de mest oberäkneliga kastningar och hopp åt sidan för att utan att sakta farten kryssa sig fram mellan tufvorna.

I öfrigt utgöres vegetationen mestadels af lafvar samt af massor af en växt, nästan identisk med vårt »kråkris» (Empetrum nigrum var. rubrum) men hvars bär här bli röda, saftiga och söta; särskildt på hösten, när de frusit, erinra de mycket om våra lingon. Djurvärlden är mycket fattig; blott här och där ser man några få guanacos, och en gång sprang där upp vid våra fötter ett exemplar af den stora magellansräfven (Canis magellanicus), ifall man som räf kan beteckna ett djur nästan så stort som vår varg, om hvilken dess utseende äfven i öfrigt erinrar.