kommer, slå vågorna högt upp på strandväggen, och ve den, som då är kvar där nere. Huru det går för denne, därom vittnade en mängd döda kor, som vi passerade på vägen och som tillhört en hjord, hvilken för en tid sedan skulle drifvas till Rio Grande men blef efter de andra och öfverraskades af floden.
Så småningom blef vägen emellertid något bättre, och här, där strandmuren är mindre brant, ligger uppe i sluttningen en förfallen guldgräfvarkoja. Ty hela denna strand — Popper benämnde den med samma namn, som han gaf åt hela höjdkedjan, barrancas de Carmen Silva — har tidtals varit föremål för den lifligaste verksamhet, och den har gifvit mera guld än de flesta andra platser i Eldslandet. Särskildt efter storm utifrån hafvet samlas guldgräfvare hit för att uppsamla det guld, som uppkastats af vågorna och sedan rensköljts af dem eller af den rad af små nätta mossomkransade bäckar, som nedströmma från sidoväggarna. Det är icke svårt att i denna sand när som helst upptäcka guldet; utan någon vaskningsprocess kunde vi vid några ögonblicks letande upptäcka flera små flittror af den dyrbara metallen.
En liten grön plats följer snart därefter, genomdragen af en liten bäck och delvis upptagen af ett par små laguner, i hvilka millioner af sjöfågel höllo till, skaror så stora, att de nästan förmörkade solen, då vi skrämde upp dem med ett revolverskott. Backhausen, hvilken såsom en äkta argentinare hade svårt att resa förbi en god plats för ett läger utan att begagna sig af den, ville, att vi skulle blifva kvar här, men jag tyckte, att en ridt på två timmar var för litet, och genomdref, att vi gingo vidare. Detta höll emellertid på att slå illa ut. Ty nu följer ett bredt bälte, där sött vatten är ytterst sparsamt att finna. Närmaste plats, där vi kunde slå läger, är vid Kap San Sebastian, där också en öfvergifven guldgräfvarhydda ligger, och vid denna finnes en gräfd brunn, men meningarna voro delade, huruvida denna ännu vore användbar. Så fort vi kommit fram, skyndade alla dit, men genast på den förstes ansikte kunde man läsa missräkningen: i stället för vatten innehöll brunnen blott en brun lervälling. Alla stodo tveksamma och nedslagna, tills jag hunnit få fram en bägare, fylla och dricka ur den, och därefter förklarat, att vattnet var »ganska godt». Man kunde också mycket väl dricka det, fastän man var tveksam, i hvilken form det smakade minst illa, antingen som vatten, kaffe, te eller mate. Denna plats blef till och med vårt läger för tre nätter, hvaraf två under
