Den här sidan har korrekturlästs
82
FEMTE KAPITLET.

bortfärden. Ty nästa dag var regnig, och vi funno det bäst att dröja kvar. Tilläggas må, att regnet spädde ut vår välling och att vi dessutom däraf på tältduken samlade upp en ej obetydlig kvantitet till dricksvatten.

Den 12 januari fortsatte vi marschen mot söder. För lastdjuren var det för långt att gå på en dag till missionen; Backhausen, Dusén och jag redo därför i förväg. Färden går till en början utefter hafsstranden, där playan, den vid ebbtid



torrlagda bottnen, bildar en den ypperligaste ridbana, fast och jämn som ett golf. Vi redo också framåt i den lättaste och raskaste galopp. En gång passerade vi ett dödt, på stranden uppkastadt sjölejon, på hvilket en mängd vilda hundar frossade. Backhausen, som gärna ville ha ett hundskinn, satte efter dem med sin revolver, men de undkommo naturligtvis. Hundar i vildt eller förvildadt tillstånd äro i Eldslandet ganska vanliga; man vet ej, om de härstamma från dem, som indianerna hålla, eller tvärt om. De äro vanligcn gulhvita, långhåriga, med lång yfvig svans men hafva också flera färger. Sedan nybyggen anlagts,