ett särskildt rum, naturligtvis till stor förargelse för uppkomlingarne från föregående året, hvilka nu beröfvades tillfället att på sina yngre kamrater taga skadan igen för hvad de lidit af de äldre.
»Men lärde vi oss något egentligen under vår gymnasiitid?» frågade en af de ofvan nämde herrarne, till hvilkas samtal vi lyssnat och hvilkas ord vi här återgifva.
»Otvifvelaktigt!» svarade den andre. »En annan tid har kommit, med bättre metoder må hända och med bättre tillgångar, men den som ville lära något, lärde äfven då. Blef kunskapen ej fruktbärande, låg felet hos oss själfva, hvarken hos institutionen eller hos lärarne. Den bildning vi möjligtvis ega hafva vi att tacka Stockholms gymnasium för, vi alla som varit dess lärjungar alt ifrån läroverkets öppnande.»
Under den period som vi här sökt skildra hade gymnasium ännu kvar två af de lärare som två årtionden förut deltagit i läroverkets öppnande. Det var de bägge ofvan nämde hrr Enberg och Lundstedt. Bägge kunde kanske hafva egt större kraft såsom lärare, men professor Enberg var en fint bildad man med smak och sinne för poesien, hvilka goda egenskaper dock kanske ej alltid uppskattades till sitt rätta värde af tanklöse lärjungar. Han hade ty värr för många läroämnen och var kanske ej häller så sadelfast i dem alla. Under lektionerna i hebreiska språket hände det, att en gymnasist, hvilken genom sin börd och trosbekännelse haft tillfälle att inhämta en tämligen god kännedom af nämda språk, tolkade Davids psalmer något annorlunda än läraren, som däröfver mycket förgrymmades och lät sitt milda lynne öfverväldigas af en plötslig vrede.
