Det hände äfven några andra gånger, att professor Enberg lemnade sitt vanliga humana sätt och röt med vredgad stämma, t. ex. då han vände sig till en lärjunge som flere gånger genom några ungdomliga upptåg ådragit sig hans missnöje och utropade det ciceronianska: Quousque tandem abutere patientia nostra, P. (lärjungens namn). Men för öfrigt gingo hans lektioner i fred och lugn, med ett och annat pojkaktigt afbrott från bänkarne, såsom då ofta en på en främre bänk sittande gymnasist med ett gält anskri plötsligt hoppade högt i vädret, därtill föranledd af någon pikant påstötning, en knappnålsudd eller sådant, från en på bänken bakom sittande kamrat.
Sådana upptåg voro sällsyntare under lektor Lundstedts timmar, likväl icke alldeles omöjliga. Nämde lärare, ett lärdomsljus, var dock efter tjugu års tjänstgöring redan något medtagen, men nog kunde man lära sig matematik af honom, om man själf egde någon lust för ämnet. Hans talesätt och skick voro för öfrigt stereotypa och kända från det ena slägtet af lärjungar till det andra. Han fortfor visst ännu ett par årtionden efter ifrågavarande period att låta en »amerikanare slåss med en belgier och en corsikanare med en dansk», samt att fråga: »Nå, har han inte annoterat något i boken vid det där stället? . . . Hm, där skall ju stå alacritas, munterhet, ty nu har han ju hunnit så långt i bevisningen, att han ser hvart det bär och då bör han väl bli glad.» Hans kända uttryck voro mångfaldiga, men aldrig omväxlande. Tilltalsordet till lärjungarne var från Lundstedts sida alltid »han», under det Enberg sade »du», hvilket äfven stundom begagnades af lektor Asping, då öfrige lärare däremot nyttjade endast den tilltalades namn.
En lärare med stor aktning hos lärjungarne var lektor Eurén, sedermera kyrkoherde i Söderbärke i
