obetänksamma ungdomen vände i skämt. Han lemnade åter gymnasium med utgången af höstterminen 1840.
Vårterminen året därpå sköttes latinet af dåvarande gymnasii-adjunkten, magister Jonas Ludvig Asping, hvars rätta ämne var historia och geografi. Han hade under hösten förut gjort en utrikes resa och besökt Berlin samt äfven Spandau, hvilken sist nämda plats han med stor förkärlek brukade omtala ännu flera år efteråt, af hvilken orsak är oss obekant. Förhållandet mellan Asping och gymnasisterne år 1841 var icke det bästa. Ett par gånger urartade det till obehagliga uppträden, som gjordes till föremål för lärarekollegium. Denne lärare vardt dock sedermera en af de mest omtyckte och förtjänade det för sitt verkligen älskvärda, om ock något pedantiska väsen. Under de sista åren af sin lefnad — han lefde öfver ett par årtionden efter ifrågavarande period — visade han sig ännu mera lefnadsfrisk och deltog i glada vänners lag.
Asping höll sig sedermera till sitt hufvudämne, under det Rabe från och med hösten 1841 öfvertog latinet och skötte sitt lärarekall på ett sätt som med rätta tillvann honom allmän aktning samt lärjungarnes tacksamhet. Han verkade i många år äfven som rektor. Tjuguåtta år gammal vid sitt inträde bland lärarne på Stockholms gymnasium, höll han där ut i nära tre årtionden, men hade sannolikt ännu länge kunnat verka, om ej sorgen öfver en förhoppningsfull sons förtidiga död sänkt honom själf i grafven.
»Men kommer du i håg den der lille svarte med krokiga näsan och långa mörka håret, en ung elegant år 1841?»
»Ja visst, läraren i lefvande språk, magister Jonas Frykstedt, sedermera rektor i Maria. Han var just aldrig
