Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
98
FRU CHARMANTE

traditionsvis. Några gamla personer erinrade sig dock hafva sett solen, men det var för mycket länge sedan. Men man hade blifvit van att lefva utan sol. Visserligen lefde man »därefter», men man höll god min och fortsatte sina arbeten samt i synnerhet sina nöjen. Hvad skall man egentligen göra med sol, sade en af stadens invånare, då man har gas och fotogen samt ej häller saknar stearin?

»Charlotte, du får skynda dig med min toilette i dag,» sade fru Charmante till sin kammarjungfru.

»Hennes nåd far tidigare ut än vanligt!» hviskade kammarjungfrun.

Hon talade aldrig högt i sin frus närvaro.

»Jag har brådt om i dag. Kors, hvad du är fumlig! Jag trodde mig hafva gjort din uppfostran, men det är ett otacksamt fält att bearbeta.»

Fru Charmante, annars ganska nådig, var denna dag mycket onådig.

»Hennes nåd!» det var alt hvad den stackars Charlotte svarade, och hon skyndade sig så, att kinderna brunno i purpurglöd och handen darrade af feberhetta.

»Du sätter mitt tålamod på för starkt prof,» fortfor hennes nåd, »då du likväl vet, huru mycket jag har att göra. Tolf visiter äro min sann inte skakade ur armen. Och klockan fem ha vi ju middag. Fru Sjöberg måtte väl ha allting i ordning till klockan fem. Jag skall väl inte behöfva tänka på mat och servering också . . . Nå, ändtligen är du färdig med mig. Tycker du, att jag är bra så här?»

»Friherrinnan X. hälsar och frågar, om hennes nåd tar emot.»

»Odrägligt! Den lilla fjolliga friherrinnan! Ja, visst