»Hvad menar ni? Skulle han vilja blanda upp societeten?»
»Alldeles! Han bjuder snart kreti och pleti, hela bourgeoisien, tror jag. Det är nästan för starkt.»
»Medgifves. Men det är väl endast några af det manliga könet, några oundvikliga. Tiden går ju i den riktningen. Vi äro alla liberala, och det finner jag mycket rätt. Min man säger, att man i våra dagar mycket väl kan vara till samman med ofrälse herrar, blott det är hyggligt och i synnerhet kvickt folk. På klubben umgås han helt obesväradt med sådana och på vår »Unter den Linden» promenerar han gärna med ett par kvicka skådespelare samt några andra fashionabla artister. Han berättade i går, att han till och med haft ganska roligt i sällskap med ett par unga handelsbokhållare. Jag finner inte något ondt däruti.»
»Friherrinnan har rätt,» tillade fru Charmante. »Vi se folk af alla klasser, som man säger, på våra middagar, och jag tror att våra baler verkligen vunnit i liflighet genom några unga herrar, som tillhöra bourgeoisien.»
»Herrar ja,» invände grefvinnan. »Det må vara. Men hvad säger ni, om vår nådige furste skulle få det infallet att bjuda äfven fruntimmer af bourgeoisien? Ha vi någonsin gjort oss skyldiga till något dylikt?»
»Å, det kan aldrig vara tänkbart,» utbrusto friherrinnan och fru Charmante på en gång.
»Ni ha mycket rätt. Tänkbart är det sannerligen inte, men likväl kommer det att bli verkligt. Jag har det från mycket säkert håll.»
»Horribelt!»
»Hvad skola vi nu ta oss till? Sådant förtjänar tillrättavisning. Jag vill tala med min man därom.»
»Min bästa fru Charmante! Ursäkta, att vi alt för
