sade man också, alt naturligtvis endast af undersåtlig vördnad och tillgifvenhet för fursten samt af nit för samhällets fortfarande bestånd.
En afton hade fru Charmante infunnit sig på en sammankomst af mycket ömmande beskaffenhet. Den förnäma verlden i residensstaden gjorde gärna godt åt sina medmänniskor, och detta fastän nämda verld hade så ofantligt mycket annat att tänka på.
Man understödde med mycken välvilja alla »välsinnade» fattiga, som underkastade sig nödigt förmynderskap och som ej försummade att bevista gudstjensten i de »välsinnade» kyrkorna och höra på de »välsinnade» prestmännens predikningar. Andra fattiga kunde man naturligtvis icke hjälpa. Man borde ej ens tänka något ditåt, så vidt man ej ville störta samhället.
Men man nöjde sig icke med att gifva almosor. Man hade också en hel mängd sällskap som motarbetade fattigdomen. Så intog fru Charmante en framstående plats i »Sällskapet för den idoga fingerfärdighetens befrämjande».
Hvarför hon icke blifvit ordförande i det sällskapet, kunde hon ej begripa. Hvem hade bättre än hon passat att leda dem som ville befrämja idogheten? Oaktadt hennes tid var så upptagen, försummade hon högst sällan en sammankomst i detta sällskap. Äfven den ifrågavarande aftonen hade hon infunnit sig där.
»Herskapet behagade ursäkta, att jag kommer något sent,» sade hon, i det hon tog plats så nära ordföranden som möjligt. »Jag kommer från en annan sammankomst, från »Föreningen för missionsväsendet vid Sydpolen.» Våra bemödanden i den vägen krönas, gudi lof, med ganska stor framgång.»
Man öfvergick till aftonens förhandlingar, hvilka
